Den svenska valrörelsen präglas av ekonomiska budskap som svänger kraftigt mellan varningsflaggor för kommande kriser och omfattande subventioner finansierade med lånade pengar. Trots att ekonomiska frågor står i centrum får väljare som söker tydliga svar om hur de olika regeringsalternativen konkret planerar att förvalta landets ekonomi under nästa mandatperiod sällan klara besked.

Under våren har Dagens Nyheter intervjuat de ekonomisk-politiska talespersonerna från riksdagspartierna, senast finansminister Elisabeth Svantesson. Ett genomgående mönster visar sig – de stora partier som i praktiken har makt att styra den ekonomiska politiken är ytterst sparsamma med konkreta besked. Särskilt vaga blir svaren när partiföreträdarna ska förklara hur alla löften och reformer faktiskt ska finansieras.

Den nuvarande regeringen har lånat flera tiotals miljarder kronor för att erbjuda väljarna lägre priser på mat, bränsle och kollektivtrafik. Samtidigt har skatter och arbetsgivaravgifter sänkts, åtgärder som Socialdemokraterna i huvudsak stöder. En markant detalj är att regeringen före valet kommer att ha sänkt skatten på fossila bränslen sex gånger. Enligt beräkningar från Dagens Industri uppgår enbart kostnaden för billigare bensin och diesel till sammanlagt 67 miljarder kronor.

För att sätta dessa summor i perspektiv kan konstateras att de pengar regeringen lägger på att subventionera fossila bränslen är större än hela gymnasieskolans budget. Med samma belopp skulle staten kunna tredubbla barnbidragen. Beloppen har blivit så stora att både väljare och politiker riskerar att tappa perspektivet på vad de egentligen representerar.

En komplikation i kalkylen är att flera av dessa subventioner officiellt är tillfälliga. Efter valet ska matmomsen enligt planerna höjas igen, miljarderna till kollektivtrafik och bränslepriser dras in och arbetsgivaravgiften återställas. Men hur säkert detta är förblir oklart. Pressade på frågan om de verkligen vågar dra in alla lättnader efter valdagen svarar både regering och opposition undvikande – det får vi se, det beror på läget.

För hushållens ekonomi är detta långtifrån en försumbar fråga. Det gör betydande skillnad om matmomsen och månadskorten på pendeltågen fördubblas i pris, eller om bensin och diesel plötsligt blir flera kronor dyrare per liter. Ändå undviker partierna att ge klara besked.

Oviljan att diskutera obehagliga realiteter blir än mer påtaglig när försvarets utbyggnad kommer på tal. Samtliga riksdagspartier är överens om att staten ska ta stora lån för att finansiera ökade militärutgifter. Dessa lån måste betalas tillbaka i framtiden, antingen genom höjda skatter eller genom att prioritera ner andra områden som välfärdssektorn eller trygghetssystemen.

Både regeringen och Socialdemokraterna hänvisar till framtida ekonomisk tillväxt som finansieringskälla för de stora utgifterna. Med andra ord räknar de med pengar som inte finns och möjligen inte heller kommer att materialisera i tillräcklig omfattning. Samtidigt hoppas både S och M kunna spara tiotals miljarder genom att minska slöseri i myndigheter och statlig verksamhet. Om sådana besparingar varit enkla att genomföra hade de rimligen redan realiserats.

Det gemensamma i dessa resonemang är önskan att ge intrycket att någon annan eller något annat än väljarna själva ska betala för de löften som delas ut.

Samtidigt står partierna sannolikt inför stora och potentiellt dramatiska beslut om den ekonomiska politiken under de kommande fyra åren. Det handlar om ett historiskt vägval för svensk ekonomisk politik.

Sedan 1990-talets djupa budgetkris har alla svenska regeringar bekänt sig till strikta regler för statens skuldsättning och tillåtna underskott. Från vänster till höger har partierna varit eniga om att upprätthålla det som kallas det finanspolitiska ramverket, en principiell åtstramning av statens ekonomi.

Efter de senaste årens ekonomiska politik påminner dock detta ramverk om kejsarens nya kläder i H.C. Andersens klassiska saga. Alla kan se att ramverket inte längre efterlevs, men ingen vill öppet erkänna det.

Det verkliga vägvalet under kommande mandatperiod står mellan att återgå till det finanspolitiska ramverket – vilket skulle kräva betydande besparingar och skattehöjningar – eller att definitivt överge det till förmån för nya och mer expansiva ekonomiska principer för hur den svenska statens ekonomi ska förvaltas.

Så länge regeringar strävar efter att bli omvalda talar det mesta för att det sistnämnda alternativet blir verklighet. Men om denna avgörande fråga får svenska väljare veta mycket lite i den pågående valrörelsen.