Regeringen i bryderier efter kvittningskaoset i riksdagen

Med endast ett hundratal dagar kvar till valet ställs statsminister Ulf Kristersson inför en oväntad politisk utmaning som riskerar att undergräva hans främsta valargument. Den politiska stabiliteten som Tidö-samarbetet utlovade visar nu tecken på att spricka i fogarna.

Kristersson har konsekvent framhållit några centrala budskap sedan han tillträdde: ”På vår sida är vi överens”, ”Vi får saker gjorda” och ”Nu får vi ordning på Sverige”. Som en skicklig retoriker har statsministern lyckats framställa dessa påståenden som självklarheter, ofta kryddade med uttryck som ”uppenbart”, ”fullständigt naturligt” och ”alla vet”.

Men att vara tvärsäker i politiken medför risker. När verkligheten plötsligt tar en oväntad vändning, kan tidigare övertygande ord vändas mot en. Det är precis vad som nu sker när Sverigedemokraterna överraskande stör ordningen i riksdagen genom att inte delta i det etablerade kvittningssystemet.

Kvittningssystemet, som länge varit en grundbult i riksdagens arbete, innebär att partier kommer överens om att ledamöter från olika block kan vara frånvarande vid omröstningar utan att styrkeförhållandena rubbas. När SD nu avviker från denna praxis skapar det oro kring kommande viktiga omröstningar.

Ironiskt nog kommer hotet mot regeringens stabilitet inifrån det egna samarbetet. Sverigedemokraternas beslut underminerar ett av Kristerssons tyngsta argument inför valet – att Tidö-samarbetet står för politisk handlingskraft och genomförandeförmåga. Plötsligt växer osäkerheten kring regeringens möjligheter att driva igenom sin politik.

Oppositionen ser naturligtvis möjligheter i denna nya situation. Strateger från Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet granskar nu noggrant vårens och sommarens kommande omröstningar. De letar efter tillfällen där de tillsammans skulle kunna utmana regeringen och potentiellt orsaka nederlag om det uppstår frånvaro, misstag vid omröstningar eller om några ledamöter från regeringens sida röstar avvikande.

Särskilt oroväckande för regeringen vore om den inte skulle få igenom sin vårbudget utan förändringar. Kristersson har själv tidigare påpekat, med adress till Socialdemokraterna, att ”den som inte får igenom sin budget har alltså ingen ekonomisk politik”. Nu riskerar hans egna ord att slå tillbaka mot honom själv.

Det mest problematiska för regeringen är att källan till oordningen inte kommer från den traditionella oppositionen, utan från Kristerssons egen samarbetspartner Jimmie Åkesson. SD-ledaren skyller i sin tur situationen på politiska vildar inom sitt parti – personer som partiet självt en gång rekryterade till sina valsedlar.

Dessa avhoppare från SD-linjen skapar nu problem för Åkesson, som i sin tur orsakar svårigheter för statsministern. Konsekvensen blir att regeringsunderlaget associeras med rubriker om ”kaos” i riksdagen – knappast den bild av ordning och stabilitet som Kristersson velat förmedla inför det stundande valet.

Kvittningskaoset belyser också en vidare fråga om hur riksdagens arbetsformer fungerar i praktiken. När etablerade samarbetsformer som kvittningssystemet ifrågasätts, utmanas hela den parlamentariska processen. Andra länders parlament har olika lösningar för att hantera ledamöters frånvaro, men i Sverige har systemet byggt på överenskommelser mellan partierna.

För högerpartiernas planerade valkampanj är timingen problematisk. I stället för att fokusera på sakpolitik och framtidsfrågor tvingas regeringspartierna nu ägna kraft åt att hantera interna spänningar och procedurfrågor i riksdagen. Det är inte den startposition de hade önskat sig med endast månader kvar till nästa val.