Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har inlett en tydlig ompositionering inför kommande val genom att ta avstånd från Tidösamarbetet och signalera en mer självständig kurs. Enligt politiska analytiker är det ett strategiskt drag för att rädda det egna partiet från en möjlig regeringskollaps.

Busch har insett att Tidöblocket endast kan existera som en regeringskonstellation. Om alliansen förlorar valet kommer den att falla sönder i sina fyra delar, och just nu framstår en valförlust som ett allt mer troligt scenario. Därför väljer KD-ledaren nu att lägga sig i innerkurvan och försöka springa om de andra högerpartierna för att säkra ett gott valresultat för kristdemokraterna.

Två huvudsakliga faktorer ligger bakom Buschs strategiska ryck. Den första handlar om att statsminister Ulf Kristersson konsekvent prioriterar Sverigedemokraterna framför Kristdemokraterna i centrala politiska frågor. I höstas körde Kristersson över Busch i energifrågan och begravde hennes pågående förhandlingar med Socialdemokraterna, helt i linje med SD:s önskemål. Därefter förhandlade statsministern fram en uppgörelse med Jimmie Åkesson om regeringsinflytande och ministerposter utan att involvera Busch i processen.

Kristdemokraterna befinner sig därmed ofrivilligt instängda i en allt trängre Tidöbur, vilket gör att Busch nu söker vägar ut. Partiet har marginaliserats inom högersamarbetet och riskerar att bli klämt mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Den andra faktorn är en förändrad tidsanda i svensk politik. Busch känner tydligt av nya politiska vindar och hennes senaste tal om att Sverige behöver mer ”hjärta” representerar ett försök att anpassa sig till den nya stämningen. KD-ledaren har genom åren visat sig skicklig på att växla politisk inriktning beroende på vad som är gångbart. Nu byter hon obesvärat från den repressiva agendan i Tidöavtalet till löften om ett varmare och mer omhändertagande Sverige.

Under politikerveckan i Almedalen slog Busch, som själv varit en av Sveriges mest polariserande partiledare, an en påfallande samarbetsinriktad ton. Hon efterlyste ledare som tar ansvar och kritiserade de som ”driver polemik för polemikens egen skull” – ett uttalande som kan tolkas som en indirekt kritik mot både Kristersson och Åkesson.

Parallellt pågår nu en avancerad politisk balett mellan Ebba Busch och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson när det gäller regeringsfrågan. De två kvinnorna låtsas närma sig varandra med oskyldiga miner, samtidigt som de i praktiken spelar ut varandra mot sina traditionella samarbetspartners.

För Busch handlar manövern om att undvika att dras med i Tidösamarbetets eventuella fall, medan Andersson använder flörten för att mjuka upp Vänsterpartiet och skaffa sig förhandlingsutrymme. Men ingen av partiledarna har sannolikt några allvarliga avsikter om ett verkligt samarbete.

Att Kristdemokraterna skulle ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val framstår fortfarande som högst osannolikt. Socialdemokraterna skulle förlora många väljare och möta ett internt uppror om de bjöd in KD i regeringen. Kristdemokraterna skulle i sin tur stämplas som socialdemokratiska medlöpare och möta stark kritik från både moderater och sverigedemokrater.

Kristdemokratiska väljare står dessutom närmare Sverigedemokraternas väljarbas än någon annan väljargrupp och skulle med stor sannolikhet söka sig till Åkesson om KD ingick i en S-ledd regering. Magdalena Andersson skulle också bygga in ett kulturkrig direkt i sin regering genom ett sådant samarbete.

Att samarbeta i sakfrågor är däremot en annan sak. Socialdemokraterna är positiva till att göra upp med Kristdemokraterna i enskilda politikområden, men att regera tillsammans lockar knappast något av partierna.

En viktig princip i svensk politik är att inte ta partiledares uttalanden om regeringsfrågan före ett val alltför bokstavligt. Alla deklarationer om vem som vill eller inte vill regera med vem bör främst ses som sätt att maximera röster i valet och skaffa bästa möjliga förhandlingsposition efteråt. Hur förhandlingarna faktiskt slutar är ofta en helt annan historia.

Att Kristdemokraterna nu satsar på egen hand och lämnar laget bakom sig är troligen ett förebud om vad som väntar inom högerblocket framöver. Den stora frågan är hur Ulf Kristersson ska lyckas hindra att det lågintensiva gnisslet inom Tidösamarbetet exploderar i öppet gräl inför valet.