Tomas Ramberg: Nu kan vi inte tro på något de säger

Valresultatet är klart och oppositionen har vunnit. Nu inleds förhandlingarna om en ny regering – och därmed den mest bedrägliga fasen i svensk politik. Partiföreträdare väntas, ofta i skydd av anonymitet, läcka strategiskt utvald information till medierna. Ibland handlar det om att bygga en bild av den egna sidans framgångar i förhandlingsrummet, ibland om att svartmåla motståndarnas positioner. Genom att spela på journalistkårens och allmänhetens hunger efter en glimt bakom kulisserna kan spinndoktorerna styra berättelsen till sin fördel.

Hösten 2018 är fortfarande det mest påtagliga exemplet på hur en sådan process kan spåra ur. Då hölls närmare hundra pressträffar där talmannen och partiledarna steg för steg rapporterade om de utdragna regeringssamtalen. Den politiska journalistkåren bosatte sig i princip i riksdagens presscenter för att inte missa en enda formulering. Valet hölls i september, men först i januari året därpå stod en ny regering klar – efter månader av lästa positioner och dramatiska vändningar.

Nu har partistrategerna dragit lärdomar av den processen. Både statsvetare och partiföreträdare konstaterar i efterhand att den stora öppenheten försvårade förhandlingarna. Visserligen fanns partier som tjänade på att mata medierna med sin egen verklighetsbeskrivning, och talmannen uppskattade de poetiska framträdandena i samband med lägesrapporterna. Men när ett parti väl har låst sig offentligt blir det svårt att backa. Kompromissutrymmet krymper i takt med att förväntningarna cementeras.

Den här gången väntas därför korten hållas betydligt närmare kroppen. De låsningar som gjordes redan före valet räcker dock gott för att ställa till problem. Frågor som energi, migration och välfärd har skapat tydliga skiljelinjer mellan partierna, vilket minskar utrymmet för överraskande uppgörelser. Och även om förhandlingarna når i mål väntar ett fortsatt svårt pussel för den regering som tar vid. Det jämna valresultatet ger mycket små marginaler. För socialdemokraternas Magdalena Andersson, som enligt flera bedömare fortfarande är en tänkbar regeringschef om de borgerliga samtalen spricker, blir utmaningen att hålla ihop en regering vars stöd bygger på tunna kompromisser.

Ett fungerande kvittningssystem, där regeringens och oppositionens frånvaro i riksdagen vägs mot varandra, blir avgörande. Detsamma gäller partidisciplinen. Erfarenheterna från de senaste mandatperioderna visar att riksdagen inte kan tas för given. När Centern 2019 ingick sitt avtal med Socialdemokraterna röstade en centerpartist emot den nya regeringen. Då räddades situationen av att marginalerna var tillräckligt stora. Den här gången är marginalerna så små att en enda avvikare – en vilde eller en ledamot som väljer att gå sin egen väg – kan fälla ett regeringsförslag.

Sverige har under flera mandatperioder haft minoritetsregeringar och svåra parlamentariska lägen, men det nuvarande utfallet ligger i en klass för sig. Blocken är nästan jämnstora, och partierna har dessutom inbördes spänningar som gör det svårt att upprätthålla en gemensam linje. För den som slutligen tar plats som statsminister handlar det inte bara om att vinna en förtroendevotering vid regeringstillträdet, utan om att göra det om och om igen – i varje enskild sakfråga och votering.

En svag regering kan också få konsekvenser bortom det rent parlamentariska. Risken är att viktiga reformer fördröjs, att budgetarbetet blir sårbart och att Sveriges röst i EU-frågor försvagas när den inrikespolitiska situationen ständigt kräver uppmärksamhet. Den fortsatta processen blir därför en balansakt mellan öppenhet och slutna rum. Å ena sidan krävs transparens för att upprätthålla förtroendet hos väljarna. Å andra sidan visar erfarenheten att alltför mycket offentlighet kan göra kompromisser omöjliga. Risken är att Sverige får en regering som ständigt balanserar på gränsen – med nyval som ett hot i bakgrunden.