DN Debatt. ”Viktigast är inte vem som vann valet – utan vad de får offra”

Efter valet kan Sverige stå inför en av de mest krävande politiska förhandlingarna på länge. Partier med olika mål ska försöka enas om en regering, ett politiskt program och fördelningen av ministerposter. Regeringsbildningen väntas bli en balansakt där små partier kan få avgörande inflytande.

En debattartikel på DN Debatt pekar på att regeringsförhandlingar skiljer sig från många andra förhandlingar. Väljarna, som i slutändan ska värdera resultatet, ser bara delar av processen. Ministerposter, skattesänkningar och tydligt formulerade krav är lätta att upptäcka och kommunicera. Svårare att se är vem som fått inflytande över genomförandet av politiken, vilka frågor som prioriterats och vilka mindre synliga eftergifter som gjorts för att få ihop helheten.

Sverige har stor erfarenhet av blocköverskridande uppgörelser. Januariavtalet 2019 samlade Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regering med Centerpartiet och Liberalerna som samarbetspartier. Avtalet innehöll 73 punkter. Efter valet 2022 bildade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna regering medan Sverigedemokraterna stod utanför, men knöts till ett omfattande samarbetsavtal – Tidöavtalet – med regeringspartierna. Sverige har en tradition av minoritetsregeringar, vilket gör att förhandlingar mellan blocken ofta blir avgörande för politisk stabilitet.

Tidöavtalet är ett tydligt exempel på att ministerposter inte är hela sanningen. Sverigedemokraterna fick ingen ministerpost, men blev en central samarbetspartner och ingick i ett gemensamt reformprogram inom migration, kriminalitet, klimat, energi och ekonomi. Att bara räkna ministerposter ger därför en ofullständig bild av var makten faktiskt hamnar.

Debattartikeln varnar för att politiker kan få incitament att förhandla om det som är lättast att visa upp snarare än om det som skapar störst politiskt värde. Ett parti kan lämna en förhandling med en eftergift som ger rubriker, medan ett annat får något mindre synligt men betydligt viktigare för sin politik. När medier och väljare vill ha snabba svar på vem som vann, finns en risk att partierna börjar förhandla för presskonferensen i stället för för den politik de vill genomföra.

För att undvika det lyfter artikelförfattaren fram fyra faktorer. Den första är att låta förhandlingarna ta tid. Forskning om koalitionsregeringar i flera europeiska länder visar att längre förhandlingar kan följas av högre reformproduktivitet när regeringen väl är på plats. Parterna behöver bygga förtroende, reda ut konflikter och hitta lösningar som går att förankra i de egna partierna.

Den andra faktorn är att förhandlingen måste ske på två plan. Det ena är det synliga: ministerposter, konkreta krav och sådant som kan kommuniceras till väljare och medier. Det andra är det mindre synliga: långsiktiga reformer, inflytande över processer och möjligheten att påverka politiken över tid. Om det första planet dominerar riskerar det andra att försummas.

Den tredje faktorn är att partierna måste förhandla över flera frågor. Olika frågor har olika värde för olika parter. När en fråga låser sig kan lösningen finnas i en annan del av förhandlingen. Decemberöverenskommelsen 2014 är ett exempel: låsningen handlade om regeringens möjlighet att få igenom sin budget, men lösningen blev en överenskommelse om hur riksdagen skulle hantera budgeten, inte en kompromiss om budgetens innehåll.

Den fjärde faktorn gäller kommunikationen. Efter en förhandling kommer frågan från medier och väljare: Vem vann mest? Partierna behöver kunna visa vad de fått ut, men kommunikationen bör beskriva resultatet – inte bestämma vad som ska räknas som ett bra resultat. Annars riskerar politikerna att förhandla för rubrikerna snarare än för politiken.

Regeringsförhandlingarnas utfall följs också noga av finansmarknader och omvärlden, eftersom de sätter ramarna för svensk ekonomisk politik, migrationspolitik och energipolitik. För medborgarna handlar det dessutom om tilltron till demokratin. Hur förhandlingarna genomförs och hur resultatet presenteras påverkar förtroendet för politiska institutioner. Det gäller inte minst i en tid när migration, klimat och brottslighet står högt på den politiska agendan.

Slutsatsen i debattartikeln är att väljare och medier bör ställa en annan fråga än ”vem vann?”. Den viktigare frågan är vem som fick det inflytande som på lång sikt kan göra störst skillnad. Det som syns är inte alltid det som betyder mest.