Tomas Ramberg: Regeringen tappade greppet om väljarna direkt

Moderaternas justitieminister Gunnar Strömmer, som i unga år var ordförande för moderata ungdomsförbundet, myntade en gång de profetiska orden: ”Därför bör Moderaterna nu helt släppa tanken på regeringsmakten”. Han menade att partiets viktigaste uppgift istället skulle vara långsiktig opinionsbildning för liberala idéer. Ett kvarts sekel senare står hans vision nära att förverkligas, dock på ett sätt som knappast var tänkt.

De fyra högerpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – vann visserligen riksdagsvalet 2022 med knapp marginal, men har aldrig lyckats vinna väljarnas förtroende. När Tidöavtalet mellan partierna presenterades i mitten av oktober samma höst verkade läget lovande, men redan i väljarundersökningarna månaden därefter började regeringssidan tappa stöd. Sedan dess har oppositionen lett över högerpartierna i praktiskt taget alla opinionsmätningar.

Ulf Kristerssons regering har under hela sin fyraåriga mandatperiod tvingats arbeta i ett konstant underläge gentemot väljarna. Detta märkliga faktum kräver en närmare analys av vad som gått fel för den högerkoalition som för två och ett halvt år sedan såg ut att ha vinden i seglen.

Rötterna till statsministerns problem kan spåras tillbaka till just Tidöavtalet och uppgörelsen med Sverigedemokraterna. När avtalet presenterades möttes det av hård kritik, inte minst från liberalt håll. Avtalet visade sig vara mer färgat av Sverigedemokraternas politik än många väntat sig, och flera punkter var svårsmälta även för borgerliga väljare som hade hoppats på en mer traditionell centerhögerregering.

Samarbetet mellan de fyra partierna blev både politiskt och organisatoriskt tätare än vad Ulf Kristersson hade förespeglat före valet. Sverigedemokrater flyttade in i Regeringskansliet och uppträdde som en slags extraministrar på regeringens presskonferenser, vilket gav en bild av ett djupare samarbete än vad många borgerliga väljare var bekväma med.

Kritiker menar att Kristersson i sin iver att visa att högersidan var enad och kunde åstadkomma en snabb regeringsbildning gav Sverigedemokraterna mer inflytande än vad som var nödvändigt. Visserligen hade Jimmie Åkesson som största högerparti en stark förhandlingsposition, men han saknade samtidigt ett verkligt utpressningsläge. Att släppa fram den socialdemokratiska statsministern Magdalena Andersson var knappast något realistiskt alternativ för SD-ledaren.

Sverigedemokraternas väljare hyser stark fientlighet mot Socialdemokraterna, och Åkesson hade inte kunnat klara den kanonad av anklagelser som de andra högerpartierna skulle ha riktat mot honom om han hjälpt S till makten. Ett sådant agerande hade förmodligen skadat Sverigedemokraterna mer än de borgerliga partierna.

Om Kristersson hade haft mer is i magen och vågat trycktesta Åkesson hårdare under förhandlingarna, hade han sannolikt kunnat stoppa de mest frånstötande delarna av Tidöavtalet för borgerliga liberaler. Detta hade visserligen skett till priset av en mer turbulent regeringsbildning och öppna konflikter mellan partierna, men det hade troligen lönat sig på lång sikt. Framför allt hade det kunnat hindra Liberalernas totala väljarflykt.

Tidöavtalet gav väljarna bilden av en regering som stod långt ut på högerkanten. Under fyra år har Kristersson misslyckats med att samla en majoritet för en sådan inriktning. Ändå går han nu till val på ett ännu närmare samarbete med Sverigedemokraterna. Att ordet ”borgerlig” ersatts med ”blågul” i politiska sammanhang signalerar ytterligare ett steg högerut på den politiska skalan.

Ambitionen att visa upp ett samlat lag har gått före det egna partiets behov och identitet. Moderaternas opinionssiffror förebådar en besvärlig eftervalsdebatt, och Kristerssons tid som partiledare verkar räknad, oavsett valresultat.

Årets Almedalsvecka har präglats av regeringspartiernas desperat försök att hänga med en väljarkår som tydligt rör sig mot mitten av det politiska spektrumet. Alla fyra partier går – med Kristdemokraternas partiledare Ebba Buschs ord – ”tillbaka till hemmaplan” i ett försök att återerövra sina kärnväljare.

För Moderaterna betyder hemmaplan skattesänkningar, och partiet söker nu de lägst hängande frukterna i form av nya varianter på skattetemat. Även Liberalernas hemmaplan är skattesänkningar, men med fokus på höginkomsttagare. Partiledare Simona Mohamsson rör sig mot den nyliberala visionen om platt skatt, ett radikalt steg som visar hur desperat läget är för partiet.

Kristdemokraternas hemmaplan är traditionellt vård och omsorg. Ebba Busch brukar återvända dit när val närmar sig och de traditionella KD-väljarna behöver mobiliseras, något som också sker inför detta val.

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna däremot behöver inte byta profil eller söka sig tillbaka till någon hemmaplan – de har aldrig lämnat den. Åkessons tal i Visby under Almedalen kunde med endast små justeringar ha hållits vilket år som helst under partiets moderna historia.

För oppositionsledaren Magdalena Andersson väntar andra utmaningar. Som opinionssiffrorna ser ut nu börjar valets verkliga spänningsmoment först när rösterna är räknade på valnatten och hon ska försöka få ihop en fungerande regering, vilket med tanke på det splittrade läget på vänsterkanten kan visa sig vara minst lika komplicerat som högerpartiernas nuvarande dilemma.