Den svenska högerns interna maktkamp hårdnar i takt med att opinionssiffrorna pekar på en allt osäkrare framtid för den sittande regeringen. Vad som tidigare var en tydlig maktordning mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna håller nu på att omkullkastas, och båda partierna tvingas att omvärdera sina strategier och positioner.

Efter valet 2022 kunde Moderaternas ledning trösta sig med att statsministerposten gick till Ulf Kristersson, trots att Sverigedemokraterna blev det större partiet. Inom partiet har man hävdat att det viktigaste var att vinna valet och få bilda regering, vilket gjorde att man kunde acceptera att bli omkörd av SD. Statsministerposten sågs som en garant för att Moderaterna kunde behålla sin ledande roll inom högern, och man hoppades att den tillfälliga nedgången i väljarstöd skulle vända.

Men den nuvarande situationen ser helt annorlunda ut. Enligt de senaste opinionsundersökningarna framstår ett fortsatt regeringsinnehav mer som en förhoppning än en realistisk möjlighet. I stället för att fokusera på att vinna valet handlar det nu om att vinna den interna konkurrensen inom högerblocket. Den frågan som allt mer kommer att prägla valkampanjen är inte vem som ska leda Sverige, utan vem som ska leda högern.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson befinner sig i en stark position bland högerväljare. Hans trovärdighet som motståndare till islam och invandring är oöverträffad inom blocket, och ingen ifrågasätter hans vilja att föra en hårdför brottspolitik. Den repressiva linjen kompletteras med välfärdslöften som satsningar på tandvård, vilket ger partiet bredd i sitt budskap.

På många sätt för Sverigedemokraterna en kampanj som påminner om Moderaternas framgångsrika valkampanj 2002. Men det som fungerade för Moderaterna då fungerar inte nu när SD har övertagit dessa positioner. Moderaterna tvingas därför att hitta sin egen nisch och renodla sin politik.

I det läget har Moderaterna vänt sig till sin traditionella kärnfråga: skattesänkningar. Enligt partiets egna mätningar är detta den fråga där man har störst förtroende hos väljarna. Samtidigt försöker man ta sig an brottsligheten från en annan vinkel än SD, med fokus på våld mot kvinnor. Detta är ett strategiskt val, eftersom partiet har ett underskott bland kvinnliga väljare som man behöver rätta till.

En annan markant skillnad mellan partierna är ledarskapet. Medan Sverigedemokraterna har en självklar och stark partiledare, framstår situationen som mer skakig för Moderaterna. Ulf Kristersson har försvagats av diskussioner kring affärer i hans familjekrets, och partiet har därför valt att förstärka valkampanjen med ett triumvirat där statsministern flankeras av justitieminister Gunnar Strömmer och finansminister Elisabeth Svantesson.

I nuläget pekar väljarundersökningarna på att Jimmie Åkesson har övertaget. Om detta också blir resultatet på valdagen kommer det att tvinga båda partierna till en grundlig omprövning av sina roller i svensk politik.

För Sverigedemokraterna har samarbetet med Moderaterna och Kristdemokraterna i det högerkonservativa Tidö-blocket varit den strategiska språngbrädan mot regeringsmakten och en framtida statsministerpost för Åkesson. Men en valförlust skulle göra denna strategi obsolet. Utan regeringsmakt finns inget gemensamt projekt som håller ihop högerpartierna, och inget parti kommer att vilja samarbeta nära med SD under de kommande åren. I det läget skulle Sverigedemokraterna kunna välja att antingen bli ännu mer profilerat högernationalistiskt, eller att kombinera nationalismen med en välfärdspopulism liknande den som framträtt på andra håll i Europa.

För Moderaterna skulle omställningen bli ännu mer smärtsam. Partiet skulle tvingas gå igenom en kollektiv omvärdering och brottas med minnen från ett Sverige där det inte var självklart att Moderaterna konkurrerade med Socialdemokraterna om statsministerposten. Dessa minnen ligger över 40 år bakåt i tiden och är bara levande hos partiveteraner som Carl Bildt och Gunnar Hökmark.

När den nuvarande ledningen tvingats avgå väntar en intern strid om både politisk inriktning och topppositioner. Det nya politiska landskapet kan möjligen tvinga Moderaterna att söka sig mot mitten och bli ett liberalt center-högerparti. Om Liberalerna åker ur riksdagen och Centern fortsätter att stödja en socialdemokratiskt ledd regering, skulle det uppstå ett stort politiskt utrymme mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna som bara Moderaterna skulle kunna fylla. Ironiskt nog skulle Kristerssons egna ord om att ”det är bara vi som kan samla” kunna fyllas med ett helt annat innehåll än vad han själv tänkte sig.