Regeringen rusar fram med ekonomiska lättnader inför valet, men frågan om vem som ska betala kalaset förblir obesvarad. Senast i tisdags kom beskedet om halverade priser på kollektivtrafikens månadskort – ytterligare en i raden av kostsamma åtgärder som lanserats under valåret.

Med kraftfulla åtgärder levererar regeringen den ena ekonomiska lättnaden efter den andra till väljarna. Redan höstbudgeten var generös tilltagen, vilket ledde till skarp kritik från flera håll. Inte minst regeringens eget granskningsorgan, Finanspolitiska rådet, höjde varningsflaggan. Omfattande skattesänkningar och en halverad matmoms finansierades genom ökad upplåning snarare än genom befintliga budgetmedel.

När spänningarna i Mellanöstern mellan USA, Israel och Iran eskalerade och skapade en energikris följde ytterligare stödåtgärder. Börsoron och stigande inflationsförväntningar fick regeringen att bredda sina insatser med stöd till husägares elräkningar och kompensation till bilister som kör på fossila bränslen. Den ekonomiska politiken blev alltmer expansiv just när ekonomin möjligen behövde en mer återhållsam linje.

Statsminister Ulf Kristersson försvarar den omfattande upplåningen genom att betona att pengarna ska användas till tidsbegränsade åtgärder. Officiellt har både den sänkta matmomsen, bränslerabatten och de billigare månadskorten ett fastställt slutdatum. Men detta gäller endast på pappret.

I praktiken är det höljt i politisk dimma hur länge den generösa politiken kommer att fortsätta. Oavsett vilken regering som tar över efter valet blir det en politiskt smärtsam uppgift att vara den som återför priserna till tidigare nivåer. Att fördyra väljarnas vardagsliv är ingen attraktiv position för något parti. Kristerssons besked är därför både väntat och vagt: ”Vi lovar inget slutdatum.”

Socialdemokraterna befinner sig i en svår sits. Att säga nej till ekonomiska fördelar för väljarna vore politiskt riskabelt. Samtidigt vore det lika problematiskt att lova att stoppa utgifterna vid en viss tidpunkt. Frågan är om någon av de stora politiska blocken kommer att klara sig genom hela valrörelsen utan att redovisa hur och när subventionerna ska finansieras långsiktigt. Det ligger i väljarnas intresse att få klarhet i vems knä den slutliga notan kommer att landa.

När Kristersson fick frågan om regeringen sysslar med valfläsk väjde han sig upprört och kallade kommentaren för ”otroligt cynisk”. Upprördheten verkar dock vara mer strategisk än genuint känslomässig. Att föra en ekonomisk politik som håller konjunkturen och efterfrågan uppe står inte nödvändigtvis i konflikt med att hålla väljarna nöjda. Men det är uppenbart att både tidpunkten och utformningen av den ekonomiska politiken påverkas i hög grad av närheten till riksdagsvalet.

Det finns ingen regering som under ett valår inte funderar noga över vilken politik som lockar väljare. Längtan efter att bli återvald är en konstant faktor för varje statsminister, oavsett politisk hemvist. Detta är en realitet i demokratisk politik.

Ändå är satsningen på billigare kollektivtrafik inte det mest förväntade valfläsket från en högerregering. De flesta människor som saknar bil och lever med små ekonomiska marginaler tenderar att sympatisera med vänsterpolitik. Vid en eventuell rödgrön valseger är det troligt att åtminstone en del av prissänkningen på kollektivtrafiken skulle permanentas.

Regeringen för nu en kamp mot klockan. Högerpartiernas valseger 2022 var ytterst knapp – de vann med minimal marginal och deras överläge i opinionen varade endast kort tid runt själva valet. Sedan dess har Tidöpartierna kämpat i ett bestående underläge i opinionsmätningarna.

Trots de bekymmersamma opinionssiffrorna finns det några ljusglimtar för regeringen att hålla fast vid. För det första visar undersökningar att väljarna gradvis blir mer optimistiska om framtiden. Den minoritet som anser att regeringen gör ett bra jobb växer också månad för månad, om än från låga nivåer.

För det andra är Liberalernas framgång avgörande för regeringsunderlaget. Partiledaren Simona Mohamsson behöver värva omkring 150 000 nya väljare för att säkra Liberalerna ytterligare en mandatperiod i riksdagen. Detta är en nyckelutmaning som kan avgöra hela regeringskonstellationens framtid efter valet.

Den ekonomiska politiken under valåret präglas således av en balansgång mellan att stimulera ekonomin, vinna väljarnas förtroende och samtidigt bevara trovärdigheten kring det långsiktiga finansiella ansvaret.