Bröt ryggen i krock med bil – fann friheten i ny sport

I skuggan av olyckan: Nathalie Säfstens väg till nya höjder

”Med sin mentala styrka, sitt mod och sin livsglädje inspirerar hon långt bortom resultaten.” Så lyder motiveringen inför fredagens Parasportgala där Nathalie Säfsten är nominerad i kategorin Årets förebild. Den tidigare elitcyklisten nickar igenkännande.

– Alla sju cyklister var i backen under olyckan, men det var bara jag som skadade mig allvarligt. Och jag har tänkt ”kanske var jag bäst rustad”. I stället för att bli arg på att det drabbade mig, berättar 36-åringen.

Det var en solig februaridag för drygt tre år sedan som livet förändrades för den lovande cyklisten. Nathalie Säfsten hade börjat köra i landslaget säsongen innan och tävlade för ett belgiskt lag. Målet för 2023 var att få ett proffskontrakt, men ödet hade andra planer.

Under en träningsrunda i de spanska bergen mötte Säfsten och hennes träningskamrater en bil som kom ut ur en högerkurva. Hon minns att hon hann tänka ”det här blir inte bra” innan det blev svart.

– I cykel hör det till att man vurpar, det här var första gången som jag inte ställde mig upp efteråt, säger hon.

Med sin militära bakgrund och anställning i Försvarsmakten agerade hon metodiskt när hon vaknade på asfalten. Hon märkte omedelbart att något var allvarligt fel.

– Det första jag registrerar är att det bubblar ganska mycket i höger lunga, ett typiskt ljud för att man har punkterat lungan. Jag testar att andas och det funkar, men det gör ju fruktansvärt ont. Nästa grej är: ”Vad fan, jag kan inte känna mina ben.” Jag lyckas vara lugn och säger bara ”rör mig inte, ring en ambulans, jag tror att jag har brutit ryggen”.

Där på berget, osäker på om hon skulle överleva, förde hon ett inre samtal med sig själv: ”Om det här är slutet så är jag ändå tacksam för det jag fick och för att jag följde min dröm med cyklingen.”

Skadorna var omfattande. Samtliga tolv revben på höger sida var brutna vilket ledde till ett tillstånd som kallas instabil bröstkorg, höger lunga var punkterad, skulderbladet var brutet, och hon hade inre skador på mjälte och lever. Värst var att ryggen var bruten på flera ställen.

När Säfsten vaknade efter fyra dygn i koma och fick reda på omfattningen av sina skador, var en av hennes första kommentarer: ”Jaha, får väl bli Paralympics i stället då.”

– Inledningsvis var det mer en tacksamhet över att jag överlevt. Sen har det ju verkligen varit upp och ner efteråt, och det är ju fortfarande upp och ner, säger hon.

Trots de initiala prognoseorna att hon aldrig skulle kunna gå igen, har Säfsten gjort imponerande framsteg. Det visade sig att ryggmärgen inte var helt av.

– Nu har jag faktiskt viss gångförmåga. Jag kan inte ställa mig upp för jag är så svag i baksidan, men jag kan dra mig upp och sen gå lite men jag behöver hjälpmedel.

Hela tiden har hon vägrat att acceptera begränsningar.

– Jag kommer ihåg ett rehabmöte ganska tidigt i Sverige där jag sa ”jag måste ju ändå få prova”. Det är min styrka, att jag vill ge saker ett försök.

Säfsten berättar att hon fick höra att hon inte skulle förvänta sig nya framsteg efter ett år, något som stressade henne och fick henne att pressa sig själv för hårt. Nu har hon lärt sig att ta det lugnare.

– Nu har jag vågat backa lite, återhämta mig mer och efter tre år blir jag fortfarande försiktigt bättre. Det finns kanske delar i vetenskapen där vi inte forskat tillräckligt vad som händer över tid och därför behöver man kanske inte heller sätta gränser för människor.

När det gäller cyklingen har hon idag blandade känslor. Hon känner ingen ilska, men har valt att ta avstånd och bland annat avföljt cykelkonton på sociala medier. Att bli paracyklist var aldrig ett alternativ.

– På något sätt har jag fortfarande en spärr, att antingen vill jag cykla som jag cyklade förut eller så vill jag inte cykla alls.

I stället var det via RG Aktiv Rehabilitering som hon i september 2023 hittade en ny passion – kanot.

– Det var en jättestabil kanot men jag var livrädd. Samtidigt var det helt fantastiskt.

Hon insåg snabbt att hon inte ville ”friluftskanota” utan ville träna på allvar, och kontaktade Brunnsvikens kanotklubb.

– Rullstolen är ett fantastiskt hjälpmedel, men jag gillar att vara i skogen och det är helt värdelöst att vara i skogen i en rullstol. Kanoten ger mig många saker som cyklingen gjorde. Jag kan vara i naturen, lämna rullstolen på bryggan och på vattnet är jag fri.

Hon beskriver att olyckan har förändrat hennes inställning till livet och idrotten. Tidigare hade hon en ”push through”-mentalitet som gjorde henne framgångsrik men inte alltid lycklig.

– Jag har varit hård mot mig själv och haft en prestationsbaserad självkänsla. I dag har jag en genuin kärlek till mig själv och vill gärna förmedla vikten av att vara snäll mot sig själv och att prestationen blir en sekundäreffekt av det.

Nu siktar Säfsten på Paralympics 2028, med kval som börjar redan i år. Men inställningen är annorlunda än under cyklingsåren.

– Min vision med kanoten är mer att leva ett fritt liv i rörelse än att jaga medaljer. Sen så tror jag att jag kan ta medaljer men idrotten för mig i dag adderar till mitt liv, den är inte nåt som ska skapa nånting.