Det svenska skidskyttelandslaget har påbörjat en ny försäsong med blickarna riktade framåt, men minnet från de besvikande olympiska spelen i februari sitter fortfarande kvar. Trots att Sverige är ett av världens starkaste skidskyttenationer blev utdelningen i Antholz, Italien, mager i förhållande till förväntningarna.

Martin Ponsiluoma tog visserligen OS-guld i jaktstart, damerna tog silver i stafetten och herrarna brons, men för ett landslag med så pass höga ambitioner blev resultatet under förväntningarna. I tävling efter tävling blev det tydligt att svenskarna kämpade med materialet, särskilt i jämförelse med Frankrike som hade hittat en perfekt lösning för förhållandena.

I början efter spelen var de svenska åkarna försiktiga med att peka finger. Stjärnorna är inte vana att kritisera skidorna öppet, och huvudtränaren Johannes Lukas ansåg att det var en alltför förenklad analys att skylla långsamma åktider enbart på materialet. Men under den sista helgen i Antholz kunde frustrationen inte längre hållas inne.

Herrstjärnan Sebastian Samuelsson grät av besvikelse efter den avslutande masstarten och kallade skidorna för ”de sämsta jag någonsin haft”. Anna Magnusson var på väg mot medalj i damernas masstart men tappade på slutvarvet och hade ingen möjlighet att hänga med i toppen. Den regerande världsmästaren Elvira Öberg lämnade OS med en sjätteplats som bästa individuella resultat.

Bara några veckor efter de olympiska spelen visade dock Elvira Öberg att formen fanns. Hon avslutade världscupssäsongen starkt med fyra individuella pallplatser, varav en seger. Det gav en fingervisning om att det inte var prestationsförmågan som var problemet under OS.

Under försäsongen i Östersund reflekterar nu Elvira Öberg över de blandade känslorna från spelen. Hon är stolt över stafettsilvret och sin egen sträcka där hon sköt fullt, men erkänner att hon hade hoppats på en individuell medalj. Samtidigt pekar hon på att hon slutade fyra i totala världscupen och sköt bättre än någonsin tidigare, vilket ger mycket positivt att ta med sig.

När det gäller materialfrågorna har laget genomfört utvärderingar efter OS. Elvira Öberg har haft samtal med huvudtränaren Johannes Lukas, skidskytteförbundets generalsekreterare Rikard Grip och vallarna. Hon beskriver det som en bra dialog där åkarna har fått säga vad de tycker, samtidigt som de har fått höra hur ledningen ser på situationen.

Samtalen har till största del skett individuellt mellan åkare och ledare, inte i helgrupp. Elvira Öberg är tydlig i sin bedömning: Sverige hade inte det material som krävdes för att ta medaljer i de individuella loppen. Hon betonar att vallarna lägger ner sin själ i jobbet och att det inte handlar om att skylla på någon, utan om att utvärdera vad som hände och hur det kan bli bättre nästa gång.

Martin Ponsiluoma, som var den stora svenska ljuspunkten med sitt OS-guld, håller med om att materialet var problematiskt. Han säger att materialet som helhet var bra under säsongen, men under OS fungerade det inte. Hans guld i jaktstarten räddades delvis av att det var varmare väder och lite bättre förhållanden just den dagen. I de övriga loppen var det betydligt tuffare.

Ponsiluoma är noga med att påpeka att han inte skyller på vallarna personligen. Sverige är ett lag, och han menar att det är svårt att säga exakt vad som gick fel. Vallarna lägger ner ett enormt arbete, men den här gången fick man helt enkelt inte till det. Samtidigt lyckades Frankrike exceptionellt bra med sina materialval.

För ett landslag med så stora resurser som det svenska och med vallare som har förberett sig i flera år inför OS var misslyckandet extra bittert. Sverige räknas som en av de starkaste skidskyttenationerna och har normalt konkurrenskraftigt material i världscupen. Att misslyckas just under det mest prestigefyllda mästerskapet var därför ett hårt slag.

Nu ser laget framåt mot en ny säsong med VM i Otepää, Estland, som huvudmål i februari. Elvira Öberg skrattar när hon säger att man får vara glad att det är VM där och inte i Antholz igen nästa år. Förhållandena i Estland förväntas passa det svenska laget bättre.

Säsongen inleds med världscuppremiär i Kontiolax, Finland, i slutet av november. Nyårstävlingar i Pokljuka, Slovenien, följer i början av januari när världscupen får en ny kalender. Efter VM i Otepää väntar hemmatävlingar i världscupen i Östersund i mars, innan säsongen avslutas i Holmenkollen i Oslo.

Med en grundlig utvärdering av OS bakom sig och öppna diskussioner om vad som gick fel, hoppas det svenska laget kunna ta tillvara på de lärdomar som dragits. Förutsättningarna finns fortfarande för att vara konkurrenskraftiga i toppen. Elvira Öberg slutade fyra i totala världscupen trots materialproblemen, vilket visar på den potential som finns i laget.

Frågan är om vallarna och ledningen nu har hittat lösningar som kan göra Sverige mer konkurrenskraftiga när det verkligen gäller. Förtroendet för vallarna finns kvar bland åkarna, men behovet av att hitta bättre lösningar för de stora mästerskapen är uppenbart. Nästa stora test blir VM i Estland, där Sverige återigen har möjlighet att visa att man hör till världseliten.