Jules Rimets bortglömda arv lever vidare i fotbollens globala ekonomiska maskin

Under en anspråkslös gravsten på en kyrkogård söder om Paris vilar Jules Rimet. Den enkla plaketten berättar bara att han levde mellan 1873 och 1956, utan att nämna det enorma arv han lämnade efter sig.

– Han var Fifa-ordförande i över trettio år och under den absolut viktigaste tiden, när de lanserade fotbolls-VM och blev globala, säger Simon Kuper, vars nya bok inleds med jakten på Jules Rimets minne.

Till skillnad från sin landsman Pierre de Coubertin, som återupplivade de moderna olympiska spelen, förstod Rimet tidigt pengarnas betydelse för idrottens utveckling. Medan de olympiska spelen länge styrdes av strikta amatörregler som gynnade borgerligheten, såg Rimet fotbollen som något annat – en lagidrott främst utövad av arbetarklassen. Enligt honom var prispengar nödvändiga för att spelare skulle kunna satsa fullt ut.

Man kan förstås undra vad Rimet hade tyckt om dagens ekonomiska utveckling inom fotbollen, men Simon Kuper har hittat flera kontinuiteter mellan dåtidens och dagens Fifa.

– Idén redan då var att fotboll skulle vara en garant för fred. Rimet ledde Fifa genom två världskrig och trodde genuint på den tanken. Och det spelade ingen roll om ett land är en diktatur, man måste se förbi det. Om man är en global organisation kan man inte bry sig så mycket om demokrati eftersom många länder helt enkelt inte är demokratier.

Det är inte heller Fifa fullt ut längre, menar Kuper. Efter korruptionsskandalen 2015, då FBI slog till mot organisationen, har makten centraliserats ytterligare.

– Det har blivit en sorts autokrati. Det finns ingen opposition. Och Infantino känner väl ”jag är fotbollens president, det är som att vara president över ett stort land” och får respekt av Trump. Infantino har mycket av Trumps fåfänga själv.

VM-politik i Nordamerika

Inför sommarens VM i USA, Mexiko och Kanada tror Kuper att politiska spänningar kommer att prägla turneringen.

– Vi kommer att få se ett anti-Trump-VM. Trump har aldrig varit mindre populär än nu. Och nio av elva spelorter i USA har borgmästare från Demokraterna, där stämningarna är extremt anti presidenten. Han kommer att bli utbuad om han dyker upp på någon arena.

Simon Kuper började sin bana som fotbollsjournalist redan som 18-åring, då han skrev matchrapporter från pojkrummet för fotbollsmagasinet World Soccer. Det stora genombrottet kom 1994 med boken ”Football against the enemy”, som revolutionerade fotbollsjournalistiken genom att kombinera sport med geopolitik och sociologi.

– Jag reste till Brasilien, där jag aldrig varit förut, och varje rum jag klev in i var liksom nytt. Jag intervjuade Roger Milla och Bobby Charlton och minns att jag tänkte ”wow, så här är alltså fotbollsspelare”. Det var en massa saker jag inte visste, mina ögon var vidöppna och det fanns inget internet där man kunde hitta all information.

Sportjournalistikens kulturella uppgradering

32 år senare har fotbollsjournalistik med sociologiska perspektiv blivit standard, men på 1990-talet var det banbrytande. Kupers bok publicerades samtidigt som Nick Hornby släppte ”Fever pitch”.

– Jag läste den medan jag skrev min bok och minns att jag tänkte att det var något helt nytt. Den visade att fotboll är ett brett ämne.

Europas strikta uppdelning mellan högt och lågt i kulturen hade tidigare förhindrat intellektuell behandling av fotboll.

– Vi har en väldigt skarp uppdelning mellan högt och lågt i Europa. Fotboll är ett ”lågt” ämne, inget som intellektuella ägnar sig åt. Det tog lång tid att tvätta bort den tanken, förklarar Kuper.

VM:s överraskande livskraft

Inför sitt tionde fotbolls-VM som journalist hade Kuper förväntat sig att landslagsfotbollen skulle ha förlorat i betydelse. Logiskt sett borde fotbolls-VM tappa i publikintresse när den bästa fotbollen numera spelas i Champions League och storklubbar reser världen över på försäsongen. Ändå förblir VM den största sportevenemanget i världen.

– Jag tror det handlar om VM som en gemensam upplevelse. För 30 år sedan tittade alla på samma tv-program. Det är borta nu, för alla tittar på olika saker. Det enda som återstår som en nationell erfarenhet är VM-matcher.

I sin nya bok ”World cup fever” utgår Kuper från anteckningar han fört under nio VM-slutspel. Han tar bland annat upp VM i Tyskland 2006, där landet för första gången sedan andra världskriget kunde tillåta sig nationell yra utan problematiska förtecken, samt VM i Sydafrika 2010, där ekonomiska mirakel utlovades men aldrig infriades.

– Ingen talar om VM där längre. Det är som att det aldrig ägt rum. Jag tror att väldigt många politiker i Sydafrika känner att det var ett svek och en skam, mer än ett stort ögonblick i sydafrikansk historia.

För Kuper, som är något av en världsmedborgare med rötter i Sydafrika men uppväxt i Nederländerna med perioder i Sverige, Tyskland och England, representerar fotbollen en kontinuitet i ett föränderligt liv.

– Det är en fast punkt för mig som har flyttat så mycket. När jag ser Holland 2026 är det inte så stor skillnad från 1978, medan allt annat förändrats i livet. Upprepning ger trygghet.