Hampus Finndell tillbringar sina vardagar på Kaknäs IP där Djurgårdens IF tränar, och på helgerna springer han ut på fotbollsplanen inför tusentals supportrar. Men för 25-åringen kunde livet ha sett helt annorlunda ut. Som ettåring drabbades han av akut lymfatisk leukemi, en blodcancer som satte djupa spår i hela familjen.

Det började med höga febertoppar och en snabbt försämrad hälsa. Föräldrarna for till sjukhuset där den förödande diagnosen ställdes. Hampus var bara ett år gammal när familjen fick beskedet som skulle förändra deras liv.

”Jag blev väldigt sjuk och fick väldigt höga febertoppar. Till slut åkte mina föräldrar in till sjukhuset och därefter konstaterade man att det var leukemi, blodcancer”, berättar Finndell.

En lång och krävande behandlingsperiod inleddes med otaliga sjukhusbesök, cellgiftsbehandlingar och operationer. Hampus blev först inlagd på Västmanlands sjukhus i Västerås innan han senare flyttades till Uppsala för fortsatt vård. Tre och ett halvt år tog behandlingen innan han kunde friskförklaras och bli av med sin Port-A-Cath, en subkutan venport i bröstet där cellgifterna doserades ut i kroppen.

”Jag minns hur jag vaknade upp från operationen och min Port-A-Cath var i min hand. Det är ett starkt minne som sitter kvar än i dag och är någonting jag tänker tillbaka på med stolthet”, säger han.

Även om Hampus själv inte har så många direkta minnen från sjukdomstiden, har han med åren fått höra berättelser om hur svårt det var för familjen. När han blev äldre insåg han vilket trauma hans föräldrar tvingades genomgå.

”När jag har blivit äldre har man fått det återberättat för sig och jag har insett att det är ett trauma och en fruktansvärd upplevelse som mina föräldrar har fått bevittna. Känslan att man inte kan göra någonting åt saken som förälder tror jag var oerhört tuff för dem”, konstaterar Finndell.

Sjukdomen fortsatte att påverka Hampus liv även efter att han friskförklarats. Under tonåren kom känslor av skam och utanförskap. I omklädningsrummen på idrottslektionerna och i badhuset märkte han hur folk tittade på ärren på hans kropp. Det väckte frågor han inte alltid var redo att besvara.

”I de yngre tonåren när man började på idrott eller man var i badhusets omklädningsrum med skolan och insåg att folk pekade och tittade på ens kropp för att man har ärr, där kom min första skam tror jag. Jag kände en skam över vad jag har utsatt min familj för. Känslan av att vara den som skapat det här problemet satt kvar i mig”, förklarar han.

Skammen handlade inte bara om föräldrarna. Hans två år äldre syster fick också genomlida en barndom präglad av sjukdomen, där hon många gånger bortprioriterades till förmån för sin svårt sjuke bror. Att höra hennes version av händelserna har varit smärtsamt, men samtidigt fördjupat syskonbandet.

”Jag har fått höra hennes version och hur hennes barndom var att hon såg sin brorsa ligga för döden. Det är hemskt att höra och samtidigt någonting som har gjort att vår relation är väldigt fin”, säger Finndell.

Med tiden har perspektivet förändrats. I dag är sjukdomen ingenting som Hampus Finndell skäms över. Snarare använder han erfarenheten som motivation och påminnelse om att allt kunde ha varit annorlunda. Efter Hampus tillfrisknande valde hans mamma Johanna att hjälpa andra barn som är svårt sjuka. Redan under sonens behandlingar utbildade hon sig till sjuksköterska och specialiserade sig senare på barncancer.

”Jag tror jag aldrig har sagt det till henne, men jag blir otroligt rörd över det hon och min pappa gjort. Mina föräldrar har sedan dess engagerat sig i barncancer. Det är svårt att sätta ord på, men otroligt inspirerande och otroligt coolt”, säger han.

Det har gått drygt tre veckor sedan Hampus Finndell för första gången offentligt berättade om sin sjukdom. Han satt i TV4:s nyhetsmorgonsoffa, spänd och nervös över hur omvärlden skulle reagera. Vad skulle lagkamraterna säga? Hur skulle supportrarna ta emot berättelsen? I många år hade han inte känt att tajmingen var rätt.

”Jag visste inte hur det skulle tas emot. Det kan bli en stor chock för många och det tyckte jag kändes jobbigt”, förklarar han.

Det som fick honom att till slut dela sin historia var besöken på Karolinska universitetssjukhuset tillsammans med spelarna i Djurgården. Där träffade de cancersjuka barn som går igenom samma sak som Hampus själv upplevde. Först kändes det för jobbigt, men ju fler gånger han var där och desto fler barn han träffade, desto tydligare blev det att han kunde göra skillnad.

Sedan han delade sin berättelse har reaktionerna varit överväldigande positiva. Kärlek från svenska folket, från klubben och från supportrarna. Men samma vecka väntade också en av säsongens tuffaste matcher – Tvillingderbyt borta mot AIK.

Djurgården vann matchen med 4–2 och Finndell gjorde mål. Efter slutsignalen fick han fira en av sina största veckor som professionell fotbollsspelare. Inför matchen satt han i omklädningsrummet och tänkte på de barn han mött, på de som delar hans cancerresa.

”Det gav mig en extra energiboost och lyckligtvis gjorde vi en bra match”, säger han.

Fredagen den 29 maj är det Fotbollströjefredag, en dag initierad av Barncancerfonden där människor i Sverige uppmanas att ta på sig sin favoritfotbollströja, donera pengar till cancerforskning för barn och dela bilder på sociala medier. Sedan starten 2023 har evenemanget samlat in 16,5 miljoner kronor, varav 9,5 miljoner kronor enbart under 2025 – ett rekord.

För Hampus Finndell är forskning avgörande. När han insjuknade 2001 var inte överlevnadschansen på långt när densamma som i dag. Utvecklingen visar konkret vad forskning kan åstadkomma.

”Det är forskning som behövs. Framför allt när man har fått se vad pengar till forskning gör”, konstaterar han.

För Finndell själv är tröjvalet på fredagen självklart – Djurgårdens blåa ränder. Det finns en tröja som ligger närmast hjärtat, hans debuttröja från allsvenskan 2019. Den kanske har blivit lite liten, men det är den han tänker dra på sig.

Att få möjligheten att hjälpa barn som är cancersjuka fyller honom med stolthet, men han är noga med att poängtera var fokus ska ligga.

”Det är en otrolig stolthet att få denna möjlighet, men samtidigt vill jag inte stå i fokus. Det är de sjuka barnen som är de riktiga hjältarna tillsammans med sjukhuspersonalen och familjerna. Det är de som ska hyllas och det är de vi ska samla in pengar för”, avslutar Hampus Finndell.