Jens Littorin: Mysteriet med det försvunna försvaret EM:s stora gåta

Sveriges handbollsförsvar sviktar i EM – missar medaljerna igen

Efter en lovande start i årets europamästerskap på hemmaplan står det svenska handbollslandslaget återigen utan medalj. Trots återkomsten av skadade nyckelspelare och en förbättrad uppladdning jämfört med förra årets VM, räckte det inte hela vägen fram.

Defensiven, som länge varit ett svenskt adelsmärke sedan ”Bengan boys” storhetstid och fundamentet för otaliga medaljer under 2000-talet, fungerade inte som förväntat i de avgörande matcherna. Förlustmatchen mot Island och den dramatiska matchen mot Ungern blev utslagsgivande för Sverige.

Om Andreas Palickas långskott i slutsekunderna mot Ungern varit några decimeter längre till höger hade Sverige spelat om medaljer i Boxen i Herning istället för en femteplats. Samtidigt var lagkaptenen Jim Gottfridsson tydlig med att landslaget aldrig borde hamna i en situation där man är beroende av andras resultat eller domslut, som det omdiskuterade ungerska kvitteringsmålet mot Kroatien.

Det som gör årets misslyckande särskilt förbryllande är att de tre spelare vars frånvaro ansågs orsaka fjolårets VM-fiasko – Oscar Bergendahl, Max Darj och Felix Claar – nu var tillbaka i spel. Trots detta kollapsade försvaret när det gällde som mest.

Förbundskapten Michael Apelgren, som tog över huvudansvaret efter Glenn Solberg, uttryckte sin besvikelse efter den betydelselösa segern mot Schweiz. Han betonade att försvarsspelet stått i fokus under uppladdningen inför mästerskapet och förnekade dessutom att han ändrat de taktiska direktiven i defensiven sedan han blev huvudansvarig.

Gottfridssons egen analys pekar på att försvarsspelet blev för individuellt mot både Island och Ungern. Spelarna hamnade på för långa avstånd från varandra och misslyckades med att ge varandra det stöd som krävs i ett effektivt försvarsarbete – grundläggande element som tidigare utgjort den svenska styrkan.

Detta blir tredje mästerskapet i rad utan medalj för det svenska laget. Till skillnad från VM, där kort förberedelsetid och skador på nyckelspelare kunde anföras som orsaker till den historiskt dåliga insatsen, hade Apelgren den här gången optimala förutsättningar. Mästerskapet spelades på hemmaplan och lottningen var gynnsam då Sverige slapp möta storlag som Danmark, Frankrike, Spanien och Tyskland i huvudrundan.

Visserligen har bredden i europeisk handboll ökat markant under senare år, vilket innebär att det knappast finns några enkla matcher kvar på toppnivå. Men detta förändrar inte förväntningarna på ett svenskt landslag med så många etablerade stjärnor.

Sverige inledde turneringen imponerande med en viktig seger mot ett svårspelat Nederländerna och följde upp med att överkörda VM-tvåan Kroatien. Trots att laget bara förlorade en enda match i hela turneringen måste EM betraktas som ett misslyckande, vilket väcker frågor inför framtiden.

När inte ens det på papperet bästa laget lyckas ta sig till semifinal i EM, uppstår funderingar kring hur långt ett ytterligare ett år äldre gäng kommer att räcka i nästa års VM i Tyskland.

Återväxten i svensk handboll på herrsidan ser dock lovande ut. EM-debutanten Nicola Roganovic, endast 19 år gammal, visade redan prov på sin kapacitet, och 20-årige Axel Månsson fick till slut också möjlighet att visa sin potential. Framöver behöver fler unga spelare få chansen att etablera sig i det lag som har OS i Los Angeles om två och ett halvt år som sitt stora mål.

Svensk handboll står inför en period av självrannsakan och potentiell förnyelse. Med rätt balans mellan erfarenhet och nya krafter finns möjligheter att återta positionen bland världens absoluta toppnationer, men då krävs en återgång till det som varit Sveriges styrka i årtionden – ett stabilt och samspelt försvarsspel.