Johan Croneman: Att alla utom domarna kan se hur något egentligen gått till är djupt orättvist

Efter två decennier av debatt om videogranskning i fotboll står vi nu inför ett märkligt dilemma i svensk fotboll. Diskussionen om införandet av VAR (Video Assistant Referee) i Allsvenskan fortsätter, men en viktig insikt har förbisetts – i praktiken har vi redan VAR, fast bara för alla utom de som faktiskt dömer matcherna.

Medan debatten pågår sitter tränare och coacher redan med TV-skärmar vid sidlinjen. De kan inom sekunder avgöra om deras lag blivit felaktigt bedömda vid exempelvis en straffsituation. Samtidigt får TV-tittare hemma i soffan se repriser ur tre-fyra olika vinklar, ofta i slowmotion och med detaljerade analyser av kommentatorer och experter.

För den som befinner sig på läktaren räcker det med några knapptryck på mobilen för att ansluta till en streamingplattform och se repriser av situationer som just utspelat sig. Det tar bokstavligen bara fyra sekunder att få den information som domarna på planen är avskurna från.

Detta skapar en märklig obalans där alla inblandade – spelare, tränare, åskådare och TV-tittare – har tillgång till tekniska hjälpmedel för att bedöma matchsituationer, utom just domarna själva. Det är inte bara orättvist utan också absurt att de som är ansvariga för att fatta besluten är de enda som inte får tillgång till samma information som alla andra.

Hur hamnade vi i denna situation? Fotbollens traditionalism har länge stått i vägen för tekniska hjälpmedel, medan TV-produktionerna samtidigt har utvecklats till att erbjuda allt mer detaljerade analyser av varje situation. Detta har skapat en klyfta mellan verkligheten på planen och den upplevelse som förmedlas till alla som tittar.

En radikal lösning skulle vara att sändande TV-bolag slutar visa repriser helt och hållet, både under pågående match och i efterhand. Först då skulle alla ha samma förutsättningar – att bedöma situationer i realtid precis som domarna gör. Men detta är förstås en orealistisk tanke i dagens medielandskap.

Frågan blir därmed inte längre om vi ska införa VAR i Allsvenskan, utan snarare varför vi inte redan har gjort det. När alla andra redan har tillgång till tekniska hjälpmedel framstår det som märkligt att just domarna, som bär det yttersta ansvaret för matchens rättvisa, fortfarande ska arbeta utan detta stöd.

Parallellt med denna utveckling i fotbollsvärlden bjuder golfen på en fascinerande kontrast genom dokumentären ”Masters doc: 1986” som visas på Viaplay. Filmen skildrar Jack Nicklaus spektakulära seger i 1986 års Masters på Augusta – en triumf som ingen trodde var möjlig.

Vid 46 års ålder hade Nicklaus av experter och press beskrivits som ”washed up” och ”over the hill”. Det var allmänt accepterat att ingen i den åldern kunde vinna Masters. Men under de sista nio hålen visade golflegendaren att det omöjliga faktiskt var möjligt.

Dokumentären fångar intensiteten när Nicklaus, som låg flera slag efter täten efter nio hål, plötsligt började leverera. Han gjorde birdie på nionde, tionde och elfte hålet, följt av en eagle på det trettonde. Framför ögonen på konkurrenter som Ballesteros, Langer, Price, Norman och Watson arbetade sig Nicklaus metodiskt fram mot en osannolik seger.

Filmens styrka ligger i hur den låter nästan alla inblandade kommentera den dramatiska avslutningen. Vi får se hur ledaren Ballesteros slår två av sina karriärens sämsta slag på femtonde hålet och landar i vattnet, och hur Greg Norman kollapsar på det artonde och avgörande hålet.

Det mest rörande ögonblicket kommer när Jack Nicklaus och hans son, som var caddie under tävlingen, lämnar den artonde greenen med armarna om varandra. Det är ett ögonblick av idrottshistoria när den är som mest gripande – en 50-minuters helgpresent till tittaren och en påminnelse om idrottens förmåga att skriva berättelser som ingen manusförfattare skulle kunna hitta på.