Johan Esk: Den moderne ”Blåbärskungen” vill köpa idrottsmakt öppet

Tennisförbundet står inför historiskt vägval med Gardells investeringsförslag

Finansmannen Christer Gardell har skapat stora rubriker med sitt erbjudande att investera 100 miljoner kronor i svensk tennis. Förslaget, som inkluderar krav på förändringar i Svenska tennisförbundets styrelse, har väckt debatt om makt, pengar och inflytande inom svensk idrott. På förbundets årsmöte den 26 april väntas avgörandet om Gardells framstöt.

Gardells ursprungliga krav att helt byta ut styrelsen har modifierats till ett förslag om delvis nya ledamöter. Valberedningen har redan föreslagit Gardells kandidat Ulf Rosberg till ny ordförande, vilket fick valberedningens egen ordförande att lämna sitt uppdrag efter att ha förespråkat en annan kandidat.

Debatten kretsar kring frågan om huruvida detta är ett erbjudande eller ett krav med villkor. Kritiker menar att Gardells initiativ hotar hela den svenska idrottsmodellen och idrottsdemokratin, medan andra välkomnar den öppenhet som präglar Gardells framstöt.

Fenomenet med rika personer som investerar i svensk idrott är inget nytt. I Max Lundgrens klassiska böcker om Åshöjdens BK beskrivs ”Blåbärskungen” – en välbärgad man som genom sina ekonomiska resurser styr ortens fotbollslag. Denna litterära gestalt har många verkliga motsvarigheter i svensk idrottshistoria.

Historiskt sett har ekonomiska bidrag från förmögna privatpersoner sällan varit villkorslösa. De har ofta varit kopplade till stöd för specifika styrelser, värvningar eller arenaprojekt. Ju högre upp i idrottshierarkin, desto mindre har insynen varit i dessa relationer.

Gardell motiverar sitt tillvägagångssätt med att han vill säkerställa att hans investering hanteras av kompetenta personer. Han vill undvika att pengarna missbrukas på grund av inkompetent ledarskap eller misslyckade satsningar.

För att bedöma Gardells förslag har tennisförbundet vänt sig till juristen Krister Malmsten, som beskrivs som en av landets främsta idrottsjurister. Ironiskt nog har Malmsten själv varit involverad i ett av svensk idrotts mest omdiskuterade avtal – det mellan svensk fotboll och den norske rättighetsagenten Rune Hauge.

Sportjournalisten Olof Lundh har granskat detta avtal och beskriver hur hundratals miljoner kronor skickats till Hauges bolag i skatteparadiset Guernsey, utan att affären någonsin konkurrensutsatts. När Lundh försökte få svar från Malmsten om dessa avtal möttes han av tystnad, trots att Malmsten varit direkt involverad i avtalsutformningen.

Detta avslöjar en problematisk sida av svensk idrottsdemokrati – maktens och pengarnas samspel sker ofta i det fördolda. Till skillnad från Gardells öppna agerande har många inflytande- och maktstrukturer inom svensk idrott utvecklats utan insyn.

Det finns dock exempel på personer som varit mer offentliga med sitt ekonomiska engagemang, som Panos Papadopoulos i Ljungskile, Daniel Kindberg i Östersund och Percy Nilsson i Malmö Hockey. Men den negativa publicitet som ofta följt dessa öppna satsningar har gjort att många föredragit att agera i det tysta.

Oavsett utgången av årsmötet den 26 april är det tveksamt om Gardells investering på 20 miljoner kronor årligen kommer att lyfta svensk tennis till världstoppen. Att med ekonomiska medel återskapa framgångarna från Björn Borgs era framstår som lika osannolikt som när Borg själv försökte göra comeback med ett gammaldags träracket.

Händelseutvecklingen inom tennisförbundet speglar en större fråga i svensk idrott: relationen mellan pengar, makt och demokrati. Gardells framstöt har om inte annat lyft denna diskussion till ytan och synliggjort mekanismer som länge funnits men sällan diskuterats öppet.