Nils Svenssons förvandling: Från tystnad till tydlig röst mot diktaturen

Han kom, han sågs, han segrade och försvann. Den verbale skridskoåkaren Nils van der Poel – numera Nils Svensson – överraskade på fler sätt än ett under sin remarkabla idrottskarriär.

Våren 2021, mindre än ett år före vinter-OS i Peking, arrangerades en mediedag i Åre. Debatten om sporttvätt var då i full gång och diskussionen intensifierades kring lämpligheten i att låta diktaturer stå som värdar för stora idrottsevenemang. Kina skulle vara OS-värd 2022 och Qatar stod inför fotbolls-VM senare samma år.

I detta laddade klimat ställde jag en enkel fråga till van der Poel: ”OS i Peking är politiskt laddat, hur ser du på att OS går där?”

Det som för mig framstod som en standardfråga fick en överraskande reaktion. Den annars så ordrike skrinnaren verkade närmast förbryllad över att behöva ta ställning i frågan. Hans spontana reaktion avslöjade en dold åsikt om att frågan var märklig. Efter lång betänketid kom det kortfattade svaret: ”Det är en bra fråga som jag borde tänkt ut ett korrekt svar på innan den här intervjun.”

Vid samma tillfälle diskuterades IOK:s beslut att mjuka upp reglerna för vad idrottare fick uttrycka under OS, även om prispallen fortfarande skulle hållas fri från manifestationer. Van der Poel kommenterade då: ”Det känns bra att man inte kommer att stå bredvid någon som heilar.” Ett ordval som kändes anmärkningsvärt, även om jag delade grundtanken om protestfria prispallar.

I detta skede var det inga problem att han saknade ett färdigt svar eller tydlig åsikt om tävlandet i Kina. Alla idrottare behöver inte ha samma förhållningssätt. Skidskytten Sebastian Samuelsson har exempelvis ofta artikulerade tankar om samhällsfrågor och uttryckte inför OS: ”Det handlar om att prata om det framöver och vara med och påverka och inte ducka frågorna när de dyker upp. Det känns som att det är lilla jag mot världen ibland.”

Andra, som stavhopparen Armand ”Mondo” Duplantis, undviker oftast politiska ställningstaganden med hänvisning till bristande kunskap – ett lika legitimt förhållningssätt.

Det verkligt anmärkningsvärda inträffade dock under timmarna efter min intervju med van der Poel. Medan jag arbetade med min text hörde jag ofrånkomligt hans svar till andra journalister som intervjuade honom senare samma dag. Plötsligt hade hans hållning kring Kina-frågan genomgått en remarkabel förvandling.

Till TT gav han ett utförligt och välformulerat svar: ”Jag är inte den enda som krymper som människa när jag åker dit. Någon har sagt att du har ett ansvar för allt som sker på jorden och för allt som inte sker på jorden. Jag har ett ansvar när jag deltar i ett arrangemang i en diktatur. Om jag får åka till OS så inser jag att jag inte briljerar som människa. Vi kan inte bara gömma oss bakom fina formuleringar.”

Därmed inleddes en resa som skulle omfatta både idrottsliga triumfer och politisk aktivism. Efter sina dubbla OS-guld gav han en av medaljerna till Angela Gui, dotter till den svenske författaren och bokförläggaren Gui Minhai som sitter fängslad i Kina – en symbolisk gest med stor genomslagskraft.

Trots att jag respekterade denna utveckling hade jag svårt att glömma hans initiala förvåning. Jag kunde inte skaka av mig känslan att van der Poel kanske trodde att idrottslig excellens inte räckte för att vara intressant – en bild som delvis skapats av media.

Det som verkligen gör Nils van der Poels karriär extraordinär är inte hans politiska ställningstaganden utan hans unika väg till framgång. Efter OS 2018 lade han tillfälligt av med tävlandet men fortsatte träna enligt en ovanlig metodik som kombinerade extremt långa lågintensiva pass, många på cykel, med korta högintensiva intervaller.

När han väl kom till OS 2022 var både han och tränaren Johan Röjler övertygade om segern. På träning hade han redan åkt tävlingsdistanserna snabbare än någon tidigare gjort i tävlingssammanhang. Efter OS avslutade han karriären och gjorde generöst sin träningsdagbok offentlig.

Fyra år senare har Sverige ingen skridskoåkare i OS och Nils Svensson, som han nu heter, arbetar som instruktör för blivande fjälljägare. Hans idrottsliga arv förblir dock lika unikt som hans resa från tystnad till aktivism.