Modern fotboll har under de senaste decennierna genomgått en dramatisk förändring som lämnat många fotbollsentusiaster desillusionerade. Klubbverksamheter maximerar sina intäkter genom att omfamna finansiering från kontroversiella källor, medan världsorganisationen Fifa har visat en flexibilitet när det gäller integritet som väcker frågor om sportens äkthet. Men trots den kommersiella avförtrollningen finns det fortfarande stunder som påminner om varför fotbollen är en unik sport.

I centrum för mycket av denna magi har Lionel Messi stått under de senaste två decennierna. Den argentinske fotbollsspelaren har genom sin exceptionella talang och sina prestationer blivit en av sportens mest ikoniska figurer, även om hans resa till legendarisk status varit allt annat än enkel.

Under tidigt 2010-tal befann sig Messi i sina glansdagar med FC Barcelona. Träningsanläggningen i Sant Joan Despí utanför Barcelona var då förvånansvärt tillgänglig för journalister och fans, med möjlighet att möta spelarna efter träningar. Men Messi var ett undantag från denna öppenhet. Hans familj, framför allt hans äldre bröder och pappa, skyddade honom nästan kroppsligt från reportrar och nyfikna beundrare när han lämnade omklädningsrummet.

Till skillnad från lokala profiler som Xavi, Piqué och Puyol saknade Messi den direkta förankringen i Katalonien. Hans personlighet kunde inte heller mäta sig med flamboyanta spelare som Ronaldinho eller Zlatan Ibrahimovic. Jämfört med den argentinske nationalklenoden Diego Maradona, vars politiska radikalitet och stjärnglans fyllde varje rum han besökte, verkade Messi länge vara förpassad till skuggorna. När Messi väl talade med media kunde man vara glad om han överhuvudtaget ögonkontakt med den som ställde frågan.

Men det som Messi saknade i karisma kompenserade han med en vänsterfot och ett målprotokoll som saknade motstycke. Redan före 20-årsåldern hade han vunnit allt med FC Barcelona, men en sak tycktes ständigt tära på honom: spelet med det argentinska landslaget.

Argentina var ett land Messi hade lämnat som trettonåring, och den svettiga, testosteronfyllda fotbollskulturen där verkade han aldrig riktigt ta till sig. Landslagsuppdragen blev återkommande källor till besvikelse. Tre förlorade Copa America-finaler och en förlorad VM-final 2014 gjorde att den då 29-årige Messi sågs som en förlorare på hemmaplan, trots sin klubbframgång.

Efter ännu en finalförlust i Copa America 2016 tog Messi avsked av landslaget med bittra ord om att han försökt sitt bästa men att det plågade honom att inte lyckas. Det verkade som om Diego Maradonas stjärna för alltid skulle sväva en bit över honom i den argentinska fotbollsmytologin.

Men ödet skulle visa sig ha andra planer. Efter att ha återvänt till landslaget lyckades Messi äntligen lyfta Copa America-bucklan 2021. Två år senare, 2022, blev VM-guldet äntligen verklighet när Argentina besegrade Frankrike i en dramatisk final i Qatar. Segern kom två år efter att Maradona gått bort och markerade Messis slutgiltiga befrielse från sin föregångares skugga.

Nu, vid 39 års ålder, är Messi tillbaka för att försvara VM-titeln i Nordamerika. Han har varit en av turneringens mest utslagsgivande spelare, vilket visar att hans exceptionella förmåga består trots åldern.

I kväll står Argentina inför England i en semifinal som har fått fotbollsvärlden att spänna fast säkerhetsbältet. Det är remarkabelt att Messi och England aldrig tidigare mött varandra i tävlingssammanhang sedan VM 2002. Mötet mellan dessa nationer bär på en historisk laddning som sträcker sig långt bortom fotbollsplanen, med minnen från Falklandskriget och Maradonas berömda ”Hand of God”-mål från 1986.

Under detta mästerskap har konspirationsteorier florerat, delvis på grund av att Fifa genom sina egna beslut öppnat för spekulationer om favorisering. Argentina har av vissa pekats ut som ett lag som skyddats mer än andra, även om de fyra högst rankade lagen i semifinalen är ett objektivt rimligt utfall.

Rent sportsligt har England ett starkare lag på pappret, men Argentina besitter något svårfångat: magin och motståndskraften som ofta avgör de största matcherna. De har också Lionel Messi, en spelare vars namn i sig väcker förväntningar om det extraordinära.

Messi har gått från att vara en blyg ung spelare i Barcelonas skuggor, skyddad av sin familj från omvärlden, till att bli en global ikon som slutligen också vunnit sin hemlanations hjärtan. Hans karriär illustrerar hur talang kombinerat med uthållighet kan övervinna både personliga begränsningar och nationella förväntningar.

När semifinalen är över kommer fotbollshistorien ha skrivit ett nytt kapitel, oavsett utgång. För både England och Argentina representerar matchen mycket mer än bara en plats i finalen – det är en möjlighet att definiera en generation av fotbollsspelare och skriva in sig i den eviga berättelsen om världens mest populära sport.