Det är inte ovanligt att ishockeytränare i SHL går i clinch med varandra på presskonferenserna efter matcherna. Förra säsongen bjöd Rögles Dan Tangnes på ett av de hetaste utbrotten när han hamnade i ordväxling med HV71:s Anton Blomqvist efter att Jönköpingslaget vunnit på straffar i februari. Tangnes kallade sin kollega för ”tönt”, slog näven i bordet så att värmeljuset slocknade och lämnade rummet i ilska.
Bakgrunden var ett bråk om Röglespelaren Leon Bristedt. Tangnes uppfattade det som att Blomqvist antydde att Bristedt filmade under matchen, något som fick den norske tränaren att se rött. För honom var det en tydlig gräns.
– Det är absolut inte viktigt för mig att ha ordbråk på presskonferenserna. Det ska jag försöka undvika. Men ibland vill man stå upp för sina spelare. Jag tycker att det är en del av mitt jobb att försvara dem. I det här fallet tyckte jag att han blev orättvist uthängd och då måste jag sätta ner foten, säger Tangnes.
Utbrottet var varken det första eller det sista av hans uppmärksammade konflikter. I kvartsfinalserien mot Färjestad vände han sig till motståndartränaren Cam Abbott och sade att denne betedde sig pinsamt. Redan under tiden i Schweiz hamnade Tangnes i en högljudd ordväxling med svenske Rikard Grönborg, då de skrek åt varandra i samband med en periodpaus.
Fenomenet med tränare som tappar fattningen i offentligheten är dock inte nytt i svensk ishockey. År 2013 blev dåvarande Skellefteåtränaren Bert Robertsson upprörd när han ansåg att hans klubb framställdes som lögnare.
– Varenda kille som jobbar i gruvan i Skellefteå och som håller på oss ska fan inte få bli kallad lögnare, sade han med tårar i ögonen.
I en liga där mediebevakningen är intensiv och marginalerna är små har tränarnas känsloutbrott blivit en del av dramatiken. För Tangnes handlar det enligt egen utsago inte om att skapa uppmärksamhet, utan om att vara äkta. Han beskriver sig själv som en person där det kan brinna till – men han vill gärna visa känslor även på ett positivt sätt.
– Det enda jag kan säga är att det inte är teater. Det är inget spel. Jag tror att det är den viktigaste anledningen till att man har en bra relation till sina spelare: att vad du ser är vad du får, på gott och ont. Då vet man var man har varandra, säger han.
Dan Tangnes är född i Oslo 1979 och flyttade till Sverige som juniorspelare. Som spelare representerade han bland annat Rögle, Gislaveds SK, Lillehammer och Jonstorps IF. Tränarkarriären tog honom via Jonstorp, Rögle och Linköping vidare till schweiziska EV Zug. Där blev han dubbel schweizisk mästare, 2021 och 2022, och vann dessutom Swiss Cup 2019.
Förra säsongen återvände han till Rögle och Ängelholm. Det blev en omedelbar framgång. Rögle gick hela vägen till SM-final, men föll tungt mot Skellefteå, som vann finalserien med 4–1 i matcher. För Tangnes satt den förlusten djupt.
– Den svider den förlusten. Samtidigt skapar den ytterligare driv och bränsle för att jobba ännu hårdare, när man var så nära. Vi torkade tårarna lite snabbt under sommaren och sedan har vi byggt nytt och jobbat hårt igen.
Rögle är ett av SHL:s lag som ännu inte vunnit ett SM-guld. Men på 2020-talet har laget blivit en ständig gäst i finalsammanhang. Klubben har förlorat tre finaler under decenniet: 2021, 2024 och 2026. Trots det ser Tangnes tillbaka på den senaste säsongen med stolthet.
– Målet är alltid att vinna, men jag vet att vi delar det målet med ganska många här inne. Jag har stor respekt för hur svårt det är. Tittar man tillbaka skulle jag säga att vi gjorde en väldigt fin säsong, säger han.
Säsongen 2024–25 inleddes dock inte som Rögle hade hoppats. I lördagens SHL-premiär föll laget mot Luleå med 4–2. Huruvida Tangnes kommer att bjuda på fler ordväxlingar under året återstår att se. Själv ger han inga löften, men erkänner att sporten ibland drar fram både det bästa och det sämsta ur honom.
