Utanför det franska fotbollsförbundets högkvarter på Paris vänstra strand väntade en folksamling i sensommarsolen. Inne i pressalen var det smockfullt, trots att klockan närmade sig kväll och veckan lidit mot sitt slut. Musiken som strömmade ur högtalarna fick det hela att likna en väntan på en rockstjärna. När dörren öppnades tystnade sorlet snabbt.
Fram trädde Zinedine Zidane, omgiven av kamerablixtar. Klädd i svart skjorta och kavaj, med ett brett leende, satte han sig vid podiet. Det var hans första trupputtagning sedan han tog över som förbundskapten för det franska herrlandslaget, ”Les Bleus”.
– Det här är min första trupp och min första samling. Jag har en ganska tydlig bild av vad jag vill göra, sade han när videon med den nya truppen hade visats.
Några få fotbollsprofiler har den där magnetiska egenskapen att alla rum tystnar när de kliver in. Zlatan Ibrahimovic är en. Zinedine Zidane en annan. För fransk fotboll innebär hans återkomst en ny era – och en omstart av en av landets mest älskade relationer till en idrottsman.
Truppen inför de fyra kommande Nations League-matcherna innehåller 23 spelare, varav fem debutanter: Guillaume Restes, Andy Diouf, Jérémy Jacquet, Lucas Da Cunha och Estéban Lepaul. Uttagningen visar att Zidane redan nu sätter sin egen prägel på landslaget.
I 14 år styrde Didier Deschamps Frankrike med fast hand. Relationen mellan förbundskaptenen och de franska fotbollsreportrarna var ofta familjär, men också grälsjuk. Tuffa frågor möttes av hårda svar. Av den tonen syntes inget spår under fredagen. Stämningen i pressalen var närmast hövisk, och skratten bland journalisterna lät ibland lätt forcerade.
Under den senaste mästerskapscykeln hängde Zidanes skugga över nästan varje landslagssamling. Det var en öppen hemlighet att han skulle ta över efter Deschamps, så till den grad att den avgående förbundskaptenen till slut vägrade svara på frågor om Zidane. Förväntningarna på ”Zizou” är nu så höga att uppdraget närmast framstår som omöjligt. Men han har själv varit tydlig med att det inte var över mellan honom och landslaget.
I en sällsynt intervju med L’Équipe 2022, inför sin femtioårsdag, sade han: ”Det är inte över mellan mig och Les Bleus.” Det blev rubriken i en intervju som sträckte sig över 18 helsidor. Nu har han fått chansen att göra orden till verklighet.
Zidane har inte bott i Frankrike på trettio år. Familjen är sedan länge rotad i Madrid, och några planer på att flytta hem har han inte. Men banden till det franska landslaget är starka.
– Jag har alltid följt det franska landslaget, jag har spelat med dem och vunnit med dem. Jag är väldigt fäst vid det här laget.
Att beskriva Zinedine Zidanes ställning i fransk offentlighet utan att låta överdriven är svårt. Under spelarkarriären rankades han vid upprepade tillfällen som den mest populära levande fransmannen. Ingen annan fotbollsspelare har nått pallplats på den lista som i vanliga fall domineras av artister och tv-profiler.
Senare generationers stjärnor som Karim Benzema och Kylian Mbappé delar ofta opinionen. Zidane tycks stå över sådana konflikter. Inte ens skallningen av Marco Materazzi i VM-finalen 2006 fick kärleken att svalna. I december samma år toppade han återigen popularitetslistan. Senast listan publicerades var han femma – tjugo år efter att landslagskarriären avslutats, utan att egentligen ha synts i fransk offentlighet.
Kanske är det hemligheten. Medan flera av VM-guldhjältarna från 1998 syns i tv-soffor, kommenterar ligafotboll och deltar i offentliga debatter, framstår Zidane som en gåtfull kontrast. Hans tid som tränare för Real Madrid gav tre raka Champions League-titlar, men han har ändå lyckats hålla sig undan från rampljuset på ett sätt som påminner om Greta Garbo.
Den här fredagen fick han frågan om han tänker ta ställning inför det franska presidentvalet nästa år.
– Nej, inte alls. Jag kommer ägna mig åt min uppgift, som förbundskapten. Jag har övertygelser som alla, jag är som vilken medborgare som helst, men jag behåller dem för mig själv.
Efter drygt en halvtimme lämnade han pressalen. Uppgiften som väntar är att ta Frankrike till EM-guld om två år och VM-guld 2030. Misslyckas han lär också Zidane till slut få känna på franska mediers omilda behandling. Men den här fredagen var det svårt att föreställa sig.
