En resa tillbaka i tiden på Gröna Lund

En särskilt kylig vårdag befinner jag mig på Gröna Lunds traditionella våröppning tillsammans med mina barn. Himlen är grå, luften bitande kall, och plötsligt börjar det hagla så intensivt att asfalten täcks av ett vitt lager. Det är i detta ögonblick som årtionden gamla minnen väller över mig – alla de gånger jag stått på exakt samma plats med stela fingrar som försiktigt håller i det värdefulla åkhäftet.

När jag passerar Nyckelpigan känner jag omedelbart det välbekanta suget i magen, samma känsla som åttaåringen en gång upplevde och som fortfarande finns lagrad någonstans i min kropp. Minnena från denna plats känns märkligt närvarande, som om tiden komprimeras. Om jag lutade örat mot Lustiga husets vägg skulle jag nästan kunna höra ekot av mig själv som barn, springande på andra sidan.

Det är kanske inte ens vanliga minnen utan snarare lagrade känslor som aktiveras. Den bottenlösa skräcken längst in i Blå tågets mörka tunnel när ett lysande vitt klot närmar sig – ett mötande tåg – och den öronbedövande tutan som går rakt in i skelettet. Den svindlande tyngdlösheten i Vikinggungans högsta punkt, precis innan fallet. Den närmast farliga spänningen när pappa lät mig ta över ratten på Veteranbilarna och jag fick styra själv.

För många år sedan skrev jag en text om Gröna Lund där jag reflekterade över hur lite som förändrades här. Allt stod stilla. Det kändes som att smuts aldrig tvättades bort – man målade bara över till nästa säsong. Lager på lager av färg på fasaderna. Jag minns att jag då undrade varför ingenting gjordes.

Men med åren har min inställning förändrats radikalt. Nu vill jag tvärtom ropa: Gör ingenting! Rör ingenting! Bygg inte om! Låt allt vara precis som det alltid varit. Gröna Lund måste förbli oförändrat, som ett levande museum över generationers barndomsminnen.

Det är därför jag drabbas av en märklig bestörtning när jag upptäcker att Flygande mattan har tagits bort. Det känns nästan som ett lagbrott – attraktionen borde varit K-märkt, orörbar. Men nu är den borta och i dess ställe reser sig den nya attraktionen Spindeln.

Vi ställer oss lydigt i kö, men något känns fel. Kön rör sig knappt medan människor strömmar in till attraktionen från vad som verkar vara en annan, privilegierad kö. Då och då öppnas gallerdörren för att släppa in en enstaka person från vår grupp innan Spindeln åter sätter igång.

Efter trettio minuters nästan stillastående köande växer frustrationen. Detta var inte hur jag minns Gröna Lund från min barndom. Till slut tappar jag tålamodet och frågar irriterat vad det är för system där vissa besökare tycks få förtur. Kvinnan i personalen ler milt och förklarar att vi står i ”singelkön”, avsedd endast för dem som åker ensamma. Den kö jag uppfattat som någon sorts VIP-arrangemang är helt enkelt den ordinarie kön.

Jag tystnar genast, känner mig bortgjord, och går motvilligt till rätt kö. Men irritationen kvarstår när jag ser Spindelns ben sätta fart och hör de skräckblandade glädjetjuten från åkarna. I detta ögonblick tänker jag: Riv Spindeln omedelbart. Återställ Flygande mattan, exakt som den var, och låt sedan ingen röra något mer på denna plats.

För Gröna Lund är inte bara ett nöjesfält – det är ett levande museum över människors barndom. Och sådana platser bör behandlas med den vördnad de förtjänar.