Chatta med läraren Violeta Temjanovska Ralevska om Pisaresultatet

Pisa-undersökningen har länge fungerat som en internationell temperaturmätare för skolan. I Sverige har resultaten pendlat över tid, och de senaste mätningarna har pekat på både framsteg och allvarliga skillnader mellan elevgrupper. När årets lärare 2025, Violeta Temjanovska Ralevska, nu svarar på läsarnas frågor är det med ett tydligt fokus på vardagen: hur hjälper man barn med läxorna och hur kan ungdomar bli bättre på att förstå det de läser?

Pisa, som genomförs av OECD, är en av världens mest inflytelserika skolundersökningar. Den mäter kunskaperna hos 15-åringar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap, och resultaten styr ofta den politiska skoldebatten. För svensk del har utvecklingen gått från kraftiga resultatnedgångar under 2010-talet till en viss återhämtning i senare mätningar. Trots det kvarstår stora utmaningar, inte minst inom läsförståelse. Flera studier visar att svenska elever i allt högre utsträckning har svårt att tolka och reflektera över texter, och att skillnaderna mellan starka och svaga läsare växer.

Violeta Temjanovska Ralevska utsågs nyligen till Årets lärare 2025, en utmärkelse som lyfter fram pedagogisk skicklighet och engagemang i klassrummet. Hon är verksam inom grundskolan och har i flera sammanhang lyft fram språkets betydelse för lärandet. I den öppna frågestund som nu publiceras får hon ta emot frågor från både föräldrar och lärare. Många vill veta hur de ska agera när läxorna blir ett slagfält eller när barnet helst skjuter ifrån sig allt som har med läsning att göra.

En av hennes viktigaste poänger är att läxläsning sällan blir bättre av tvång. Föräldrar kan göra mer genom att skapa rutiner och visa intresse för det barnet arbetar med än genom att pressa och kontrollera. Att ställa frågor som ”Vad var svårast i dag?” och ”Kan du berätta mer?” kan öppna samtal kring skolarbetet. Hon pekar också på vikten av en lugn plats där barnet slipper andra intryck. Mobilen bör läggas bort, inte som straff, utan som en naturlig del av studieron.

När det gäller läsförståelse betonar hon att läsning är en färdighet som kräver övning – men också sammanhang. Att läsa högt tillsammans, även med tonåringar, kan vara betydligt mer effektivt än att låta dem läsa ensamma i tysthet. Att stanna upp vid svåra ord, diskutera handlingen och koppla det lästa till verkligheten eller till egna erfarenheter bygger upp förmågan att förstå. Att tvinga sig igenom en bok som känns ointressant ger sällan något, menar hon. Bättre är att hitta texter – tidningsartiklar, reportage, noveller eller faktaböcker – som faktiskt väcker nyfikenhet.

Hon lyfter också fram en bredare samhällsfråga: skärmens ökade närvaro i barns liv. Digitaliseringen har inneburit nya möjligheter, men också nya störningsmoment. Enligt henne märker många lärare att elever har svårare att hålla fokus under längre texter. Det handlar inte om att förbjuda teknik, utan om att göra medvetna val. Att läsa en fysisk bok, eller åtminstone stänga av notiser, kan göra avsevärd skillnad för koncentrationen.

Pisa-resultaten väcker också frågor om skolans struktur. Violeta menar att skolan måste ges möjlighet att arbeta långsiktigt med läsfrämjande insatser, i stället för att ständigt växla mellan nya reformer. Hon efterfrågar ett större samarbete mellan hem och skola, där föräldrar ses som resurser i barnens språkutveckling. Samtidigt betonar hon att huvudansvaret för undervisningen alltid ligger hos lärarna, och att politiken måste skapa rimliga villkor för att den ska kunna utföras professionellt.

I en tid när internationella mätningar ofta får stort genomslag i debatten är hennes budskap tydligt: Det går att vända utvecklingen, men det kräver tålamod, närvaro och tillit. Små insatser i vardagen – en pratstund om en bok, en lugn stund med läxan, en fråga från en intresserad vuxen – kan betyda mer än många reformer. Det är med den erfarenheten hon nu tar plats i samtalet om Pisa, läsförståelse och framtidens skola.