Det är Magdalena Andersson plan för att ta över makten

Om valresultatet står sig kommer Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson att göra allt hon kan för att ta makten. Men frågan som nu driver den svenska politiken är hur hon i så fall ska bära sig åt. De knutar som måste lösas är både många och hårda.

Valnatten gav inget entydigt svar. Socialdemokraterna förblir landets största parti, men det högerliberala blocket – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – ser ut att ha en tunn majoritet i riksdagen. Om siffrorna håller innebär det att Andersson inte kan räkna med stöd från de partier som tidigare samarbetat i mitten. Hennes väg tillbaka till regeringsmakten är därför betydligt svårare än många förväntat sig.

I en svensk valrörelse brukar juridik och taktik väga tungt. Det som nu sätts på prov är hur partierna ska hantera det faktum att ingen sida har en självklar majoritet. Socialdemokraterna har tappat mark i flera av sina starkaste fästen, men partiet är fortfarande den dominerande kraften. Frågan är om det räcker för att bygga en regering.

Magdalena Andersson har flera tänkbara vägar. Den ena går genom Centerpartiet, som i tidigare valrörelser uttryckt en vilja att inte lägga makten i händerna på Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet har också vänt sig emot vänsterpartiet i flera sakfrågor, vilket gör att ett Slett samarbete inte är självklart.

En annan väg skulle vara att söka stöd hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Då skulle regeringen vara beroende av de två partiernas stöd i alla viktiga omröstningar. Med en så pass knapp majoritet i riksdagen kan även en enda avhoppad ledamot stjälpa hela regeringsunderlaget. Det gör läget skört, och det är där de politiska knutarna blir svårlösta.

Samtidigt har Ulf Kristersson, som ledare för Moderaterna, sannolikt fått det första tidsbestämda uppdraget att sondera möjligheterna att bilda regering. Talmannen brukar inleda med att ge den uppgiften till den som har störst chans att samla ett majoritetsstöd. Men Kristerssons situation är inte heller enkel. Han måste hålla samman fyra partier med olika syn på bland annat ekonomin, invandringen och EU. Sverigedemokraterna, som blivit en av riksdagens största grupper, kommer att kräva inflytande.

För näringslivet och finansmarknaderna är det här en period av osäkerhet. Kronan har redan visat tendenser till att reagera på politiska utspel, och en utdragen regeringsbildning brukar påverka både investeringsvilja och företagsplanering. Framför allt vill marknaden veta hur en ny regering kommer att hantera inflationen, elpriserna och den svaga tillväxten. Det är frågor som inte kan vänta särskilt länge.

Diplomatiskt är Sverige också i ett känsligt läge med en pågående Nato-process. Hur än regeringsfrågan löses måste den nya regeringen kunna hantera ett säkerhetspolitiskt läge där Sverige väntat på ett ja från Turkiet och Ungern. En svag regering med begränsat stöd kan få svårt att agera med den tydlighet som krävs internationellt.

För Socialdemokraternas del handlar det nu om att visa handlingskraft. Magdalena Andersson har länge framstått som en av de mest erfarna politikerna i Europaparlamentet, men hennes öde avgörs i riksdagens korridorer. Hon har sagt sig vara beredd att ta ansvar, men det räcker inte med en vilja. Hon måste också kunna leverera ett underlag som håller.

De närmaste veckorna blir avgörande. Talmannen kommer att hålla samtal med samtliga partiledare, och varje steg i processen får genomslag i opinionen. Väljarnas dom är kluven: många vill se ett maktskifte, men få vill ha röstmässigt starka extrempartier i regeringsställning. Det är i den skärningspunkten som alla knutar måste lösas.

För Magdalena Andersson handlar det om att hitta en väg framåt utan att förlora sin trovärdighet. Att regera med stöd av partier som inte delar samma syn i sakpolitiken är svårt. Att inte regera alls är ännu svårare för en partiledare som uttryckligen vill ta makten.

Just nu finns fler frågor än svar. Men en sak är klar: den svenska politiken har gått in i en period där inga allianser är permanenta och där varje mandat räknas. Det kommer att prägla både regeringsbildningen och den politik som sedan förs, oavsett vem som till slut får bära statsministerposten.