Sveriges växande äldregeneration – utmaning men inte katastrof

Efterkrigstidens stora barnkullar har nu börjat fylla 80 år, och under kommande årtionden kommer antalet äldre i Sverige att slå nya rekord. Det handlar inte längre om en avlägsen framtidsvision – utvecklingen pågår redan och accelererar för varje år som går.

Fler äldre i befolkningen innebär naturligt större behov av pensioner, vård och omsorg, vilket sätter press på välfärdssystemet. Men en djupare analys av siffrorna visar att situationen inte är fullt så alarmerande som man skulle kunna tro.

Den demografiska förändringen drivs främst av två samverkande faktorer: vi lever allt längre, samtidigt som födelsetalen sjunker. Dagens svenskar får i genomsnitt endast 1,4 barn per kvinna – den lägsta siffran SCB någonsin uppmätt. För att en befolkning ska kunna reproducera sig utan invandring krävs cirka 2,1 barn per kvinna.

Demografiska förändringar sker långsamt men har långvariga effekter. De barn som föds eller inte föds idag kommer att påverka arbetskraftstillgången först från 2040-talet och många decennier framåt.

Försörjningskvoten – inte fullt så dramatisk som befarats

Ett vanligt sätt att beskriva den åldrande befolkningens påverkan är genom den demografiska försörjningskvoten – hur många barn och äldre som behöver försörjas av varje person i arbetsför ålder (20-64 år).

Idag går det 0,77 barn och äldre på varje person i arbetsför ålder. Fram till år 2060 beräknas siffran stiga till 0,89, och vid nästa sekelskifte förväntas det finnas ungefär lika många barn och äldre som personer i arbetsför ålder. Anmärkningsvärt nog förblir utvecklingen relativt stabil fram till 2040, delvis på grund av de sjunkande födelsetalen.

Sverige är långt ifrån ensamt om denna demografiska utmaning. Faktum är att nästan alla utvecklade ekonomier står inför liknande förändringar. Vårt grannland Finland brottas med en ännu svårare demografisk situation samtidigt som landets ekonomi redan tyngs av stora budgetunderskott.

När man specifikt studerar kvoten mellan personer över 80 år och befolkningen i arbetsför ålder – där vård- och omsorgsbehovet är störst – framstår Sverige i ett relativt positivt ljus. År 2050 beräknas Sverige ha en lägre andel 80-plussare per person i arbetsför ålder än de flesta andra EU-länder. De största utmaningarna finns i södra Europa, särskilt i Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Längre liv – en framgångssaga som förändrar arbetslivet

Att vi lever längre är i grunden något positivt och en av välfärdssamhällets största framgångar. Utmaningen uppstår när längre livslängd kombineras med lägre födelsetal, vilket krymper den bas som ska försörja den växande äldre befolkningen.

Här finns dock en viktig nyans: demografiska kvoter visar bara hur många som tillhör olika åldersgrupper, inte hur många som faktiskt arbetar. Det är ingen naturlag att man ska sluta arbeta vid 65 år eller bli vårdbehövande vid 85 års ålder.

Faktum är att vi inte bara blir äldre – vi blir också friskare. Enligt H70-studierna vid Göteborgs universitet motsvarar hälsan hos dagens 70-åringar i genomsnitt hälsotillståndet hos en 50-åring på 1970-talet. Detta förändrar hela synen på ålderdom och arbetslivets längd.

Sveriges pensionssystem har redan anpassats till denna nya verklighet. År 2023 höjdes garantipensionsåldern från 65 till 66 år, och en riktålder som följer medellivslängden uppåt har införts. För personer födda år 2000 kan riktåldern antas ligga runt 70 år när det blir dags för dem att pensionera sig.

Ekonomiskt hållbar utveckling mot alla odds

Trots dystra demografiska prognoser visar ekonomiska simuleringar för de kommande tre decennierna en överraskande positiv bild: Sverige går mot fortsatt starka offentliga finanser, överskott i pensionssystemet samt äldre- och omsorgskostnader som inte skenar.

När människor både lever och arbetar längre försörjer de sig själva under fler år. Detta ger fler yrkesverksamma år, högre pensioner och större skatteintäkter – faktorer som kompenserar för mycket av effekten när andelen personer i traditionell arbetsför ålder minskar.

Den så kallade ekonomiska försörjningskvoten – som mäter förhållandet mellan icke-arbetande och arbetande personer oavsett ålder – förväntas faktiskt förbättras fram till 2040 för att sedan öka något till 2060, men ändå ligga på en lägre nivå än idag.

Konjunkturinstitutets simuleringar bygger på antagandet att vår hälsa fortsätter förbättras och att vi arbetar längre i takt med att pensionsåldern stiger. Detta är redan en pågående trend – de senaste tio åren har andelen arbetande 65–74-åringar ökat från 16 till 21 procent.

Pensionssystem med överskott

Det svenska pensionssystemet har en separat ekonomi från statsbudgeten, och är konstruerat för att vara självbalanserande. Om ”skulderna” (framtida pensionsutbetalningar) blir större än ”tillgångarna” (framtida avgifter plus AP-fondernas medel) slår den automatiska ”bromsen” till för att begränsa pensionsuppräkningen.

Men just nu pekar utvecklingen åt motsatt håll – balanstalet ligger tydligt över 1, vilket betyder att tillgångarna överstiger skulderna. Detta har lett till diskussioner om en ”gas” som skulle kunna höja pensionsutbetalningarna när överskottet blir tillräckligt stort.

I Konjunkturinstitutets långsiktiga prognoser växer pensionssystemets överskott så mycket att det blir svårt att politiskt motivera varför medlen inte används till höjda pensioner.

Vård och omsorg – hanterbar kostnadsökning

Trots fler äldre förväntas inte kostnaderna för äldreomsorg och sjukvård skena. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar ökar kostnaderna för äldreomsorgen med cirka 0,9 procent av BNP fram till 2060, medan sjukvårdskostnaderna stiger med 0,4 procent. Detta kan jämföras med den planerade ökningen av försvarsutgifterna från 2,0 till 3,5 procent av BNP mellan 2024 och 2030.

Den verkliga utmaningen handlar snarare om personalförsörjning. Redan idag råder brist på sjuksköterskor och utbildad personal inom äldreomsorgen. Samtidigt minskar behovet av personal inom förskola och skola när barnkullarna krymper, men det är inte enkelt för en förskollärare eller grundskollärare att ställa om till vårdyrken som kräver en annan typ av kompetens.

Rekryteringsbehovet inom vård och omsorg kommer att förbli stort under lång tid framöver. Om lönerna inom dessa sektorer inte tillåts stiga snabbare än i andra branscher, kan det bli svårt att lösa personalfrågan. Men högre löneökningar skulle samtidigt innebära större kostnader än vad som antagits i prognoserna.

Regional obalans förvärrar situationen

Sveriges demografiska utmaning kompliceras ytterligare av stora regionala skillnader. År 2060 beräknas exempelvis 19 procent av befolkningen i Borgholm vara över 80 år, jämfört med endast 7 procent i Sundbyberg. Det kommunala utjämningssystemet kompenserar för olika demografiska förutsättningar, men kan inte skicka personal dit den behövs. Bristen på vårdpersonal är särskilt påtaglig i glesbygden, där rekryteringen är svårast.

Att göra långsiktiga prognoser är naturligtvis vanskligt. För tio år sedan förutsåg få experter en global pandemi, krig i Europa eller en inflationschock. På flera decenniers sikt kan små förändringar i barnafödande, migration eller arbetskraftsdeltagande få betydande konsekvenser.

Sammanfattningsvis står Sverige inför en hanterbar demografisk utmaning. De dystra rubriker som ibland förekommer tar sällan hänsyn till att vi inte bara blir äldre utan också friskare. Med ett reformerat pensionssystem och relativt goda ekonomiska förutsättningar har Sverige bättre möjligheter än många andra europeiska länder att hantera den åldrande befolkningen.