Polismyndigheten är Sveriges största myndighet med över 40 000 anställda. Under det senaste decenniet har verksamheten expanderat kraftigt – anslagen har ökat med 70 procent justerat för inflation. Samtidigt har riksdagen gett polisen fler verktyg att arbeta med, däribland hemliga tvångsmedel, utökad kameraövervakning och möjligheten att använda anonyma vittnen. Åtgärder som kritiker menar riskerar att undergräva rättssäkerheten.

Men trots de omfattande satsningarna kvarstår en central fråga: hur effektiv är polisen på att klara upp brott? Svaret visar sig vara mer komplext än väntat, och statistiken ger inte någon entydig bild av framgång.

För att förstå utvecklingen krävs först en definition av vad som räknas som ett uppklarat brott. Räcker det att polisen överlämnar en utredning till åklagare, eller krävs åtal? Och hur ska fall hanteras där den misstänkte inte kan lagföras, exempelvis på grund av låg ålder eller dödsfall?

Så mäts brottsuppklaringen

Varje brottsutredning börjar med en polisanmälan. När ärendet sedan avslutas, oavsett utgång, kallas det för ”handlagt” i den officiella statistiken. Förra året avslutade polis, åklagare och andra myndigheter totalt 1 466 000 anmälningar.

Av dessa avskrevs nästan hälften, omkring 690 000, direkt utan att någon utredning inleddes. Cirka 776 000 anmälningar utreddes, men av dessa lades 586 000 ner. Det innebär att endast 190 000 utredda anmälningar ledde till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Dessa utgör kategorin personuppklarade brott.

Personuppklaringsprocenten är det mått som forskare och myndigheter vanligtvis använder för att bedöma polisens effektivitet. Det definieras som andelen av årets handlagda anmälningar som resulterat i att en åklagare gjort bedömningen att en person kan kopplas till brottet. Måttet påverkas inte av domstolens senare beslut.

Nedgång trots ökade resurser

Mellan 2011 och 2016 sjönk personuppklaringsprocenten från 18 till 13 procent. Sedan dess har nivån legat i stort sett stilla. År 2015 genomfördes en omfattande omorganisation av polisen, och året därpå satte regeringen upp målet att öka antalet anställda med 10 000 till år 2024. Målet uppfylldes med marginal, bland annat genom fler civilanställda.

Men andelen personuppklarade brott har inte följt samma positiva trend. Tvärtom var andelen marginellt lägre 2025, med 13,0 procent, jämfört med 13,2 procent år 2016. Inte heller i absoluta tal har produktiviteten ökat. Antalet handlagda brott minskade med 2 procent mellan 2016 och 2025, vilket också innebar färre personuppklarade fall – 190 000 förra året mot 197 000 år 2016.

Ett sätt att illustrera utvecklingen är att relatera uppklarade brott till antalet anställda. År 2016 klarades 6,7 brott upp per anställd. År 2025 hade siffran sjunkit till 4,7. Detta trots större resurser, fler verktyg och skärpt lagstiftning.

Stora skillnader mellan brottstyper

Uppklaringssiffrorna varierar kraftigt beroende på typ av brott. Narkotikabrott klaras upp i omkring 37 procent av fallen, medan cykelstölder endast når knappt 0,4 procent. Skillnaderna är egentligen inte förvånande. Narkotikabrott är oftast egeninitierade, vilket innebär att polisen själv tar initiativet och hittar narkotika på en person. I dessa fall finns en gärningsperson redan när anmälan skrivs.

Cykelstölder däremot anmäls i efterhand av ett offer som sällan sett vem som stal cykeln. Förutsättningarna för uppklaring skiljer sig alltså dramatiskt. Samtidigt har personuppklaringen för narkotikabrott minskat under det senaste decenniet.

Ljuspunkt inom grovt våld

En mer positiv utveckling syns dock inom området grovt våld. Polisens förmåga att klara upp dödsskjutningar har förbättrats markant. Under åren 2018–2022 klarades mellan 30 och 45 procent av dödsskjutningarna upp inom 1,5 år. För 2023 steg siffran till 59 procent, och för 2024 till hela 70 procent.

Det är oklart vad förbättringen beror på. En möjlig förklaring är att stora utredningsresurser de senaste åren har styrts mot just det grova våldet. Det generella skjutvapenvåldet minskade också under 2024 och 2025. En annan hypotes är att kriminella gäng i större utsträckning använder barn och ungdomar för att utföra skjutningar, och att dessa oftare grips eftersom de saknar ”professionell” erfarenhet. I dessa fall fångar dock inte uppklaringssiffrorna om anstiftarna lagförts, vilket i regel inte är fallet.

Trubbigt mätinstrument

Personuppklaringsprocenten har sina begränsningar som mått. En uppenbar svaghet är att ett brott räknas som uppklarat även om den åtalade senare frikänns i domstol. Måttet fångar ett beslut mitt i rättskedjan, inte dess slutpunkt. Idealt skulle man vilja veta domstolens slutliga bedömning, men eftersom rättsprocesser kan ta flera år skulle statistiken då alltid spegla ett förflutet som är svårt att koppla till polisens nuvarande arbete.

En annan begränsning är att måttet aldrig kan nå 100 procent. Vissa brott kan per definition inte leda till lagföring, exempelvis när en 13-åring snor godis i en butik. Dessutom varierar kvaliteten på de inkomna anmälningarna. Vem som helst kan göra en polisanmälan om vad som helst, och vissa ärenden saknar substans eller är rena okynnesanmälningar.

Om man begränsar måttet till enbart de ärenden som faktiskt ansetts möjliga att utreda förbättras inte bilden – den försämras snarare. Med en alternativ beräkning syns en nedgång från 29 procent 2016 till 27 procent 2025.

Strukturella förändringar påverkar

Strukturella förändringar i samhället har sannolikt bidragit till de försämrade siffrorna. Brottslighetens sammansättning har förändrats på ett sätt som grundläggande försvårar uppklaring. Under de senaste 20 åren har antalet anmälda bedrägeribrott per capita mer än tredubblats, samtidigt som flera andra brottskategorier minskat.

Bedrägerier sker i allt högre utsträckning i digitala miljöer, ofta över nationsgränser och med metoder som gör gärningspersonerna mycket svåra att identifiera. En annan förändring är det grova gängvåldet. Dessa utredningar är extremt resurskrävande och påverkar polisens totala kapacitet.

Förskjutning mot tyngre ärenden

Det finns dock indikationer på att rättskedjan som helhet blivit mer produktiv på vissa områden. Antalet utdömda fängelsemånader har mer än fördubblats de senaste tio åren, delvis på grund av skärpta straff, men också för att fler domar har meddelats. Antalet avgjorda brottmål i domstol har ökat med omkring 40 procent under samma period. Detta skedde samtidigt som antalet polisanmälningar minskade med 4 procent.

Det tyder på att polis och åklagare lägger mer kraft på färre, men tyngre, ärenden med resultat i domstol. Detta väcker en grundläggande fråga om prioriteringar: vilka brott ska polisen lägga mest kraft på?

Den samlade bilden är alltså inte entydigt negativ, men inte heller positiv. Uppklaringen har varken ökat som andel eller i absoluta tal. Samtidigt har resultaten förbättrats tydligt för de mest allvarliga våldsbrotten. Det verkar snarare handla om en förskjutning – fler resurser och tyngre ärenden, men inte fler uppklarade brott totalt. Antalet personuppklarade brott per polisanställd har minskat tydligt, från 6,7 år 2016 till 4,7 år 2025.