Första livstecknet på fem veckor: Då fick systrarna höra om domstolens nej

I slutet av torsdagskvällen bröts fem veckors tystnad när vänsterpolitikern Leo Ahmed fick ett oväntat telefonsamtal från Iran. På andra sidan linjen var systrarna Donya och Darya Javid Gonbadi, vars utvisningsfall från Sverige väckt stor uppmärksamhet i den pågående debatten om så kallade ”tonårsutvisningar”.

De två systrarna utvisades från Mölndal till Iran i oktober, och sedan dess har oro präglat deras vänner och familj i Sverige. Under de senaste fem veckorna av intensifierade konflikter och bombningar i regionen har inget livstecken kommit från dem, vilket skapat stor ångest bland deras närstående.

”Det var fantastiskt att höra deras röster, men de har det fruktansvärt,” berättar Leo Ahmed, som tagit emot samtalet under sin bussresa hem från jobbet. ”De har fått flytta runt och saknar nästan all information som vi har här.”

Situationen för systrarna beskrivs som mycket svår. När Ahmed tillfrågas om deras tillstånd svarar han med allvar i rösten: ”De är traumatiserade och desperata. Men de lever.”

Under det korta samtalet, som endast varade i fem minuter, fick Leo Ahmed den tunga uppgiften att meddela systrarna att Migrationsdomstolen beslutat att inte ta upp deras fall för ny prövning. Detta besked kom som en chock för Donya och Darya, som fram till samtalet fortfarande haft hopp om en möjlig återvändo till Sverige.

”De blev så klart jätteledsna, men jag försökte säga till dem att vi fortsätter kämpa,” säger Ahmed, som under en längre tid engagerat sig i systrarnas situation och numera har en nära relation till familjen.

Fallet med systrarna Javid Gonbadi har blivit en symbol i den bredare debatten om Sveriges hantering av utvisningar, särskilt när det gäller unga personer. Begreppet ”tonårsutvisningar” har fått fäste i den allmänna diskussionen och syftar på fall där unga personer som spenderat formativa år i Sverige skickas tillbaka till länder där de kan möta osäkra framtidsutsikter.

Kritiker menar att Sveriges migrationspolitik blivit alltför restriktiv och att humanitära aspekter inte ges tillräcklig vikt i bedömningarna. Förespråkare för en stramare migrationspolitik argumenterar å andra sidan för vikten av att upprätthålla regelverket och att beslut måste respekteras oavsett känslomässiga faktorer.

Iran har under de senaste månaderna präglats av ökad politisk instabilitet och säkerhetsrisker. För personer som återvänder efter år utomlands kan situationen vara särskilt komplicerad, inte minst om de uppfattas ha anammat västerländska värderingar eller livsstilar.

För Donya och Darya har återvändandet till Iran inneburit en dramatisk omställning från livet i Sverige. Den aktuella situationen i regionen har ytterligare förvärrat deras situation och tvingat dem till en nomadisk tillvaro för att undvika de värsta konfliktområdena.

Trots det negativa beskedet från Migrationsdomstolen fortsätter stödgrupper i Sverige att arbeta för systrarnas sak. Lokala aktivister, däribland Leo Ahmed, har organiserat demonstrationer och informationskampanjer för att uppmärksamma deras situation.

”Vi ger inte upp,” säger Ahmed. ”Det finns fortfarande juridiska vägar att utforska och diplomatiska kanaler att använda. Huvudsaken är att de håller sig säkra tills vi kan hitta en lösning.”

Fallet belyser de komplexa mänskliga konsekvenserna av migrationspolitiska beslut och de utmaningar som uppstår när juridiska processer möter humanitära hänsyn. För Donya och Darya Javid Gonbadi fortsätter kampen för en trygg framtid, medan deras situation fortsätter att väcka debatt om Sveriges ansvar gentemot unga människor i liknande situationer.