”Palatset på Söder” berättar om statusjaktens Stockholm

En ny bok berättar historien om Laurinska palatset på Mariaberget, ett av Stockholms mest mytomspunna bostadshus. Designhistorikern Sara Kristoffersson, professor i designhistoria, har skrivit ”Palatset på Söder. Människorna i Laurinska huset” (Volante, 206 sidor). Boken skildrar både byggnadens historia och de människor som genom åren bott i huset, från 1880-talets moderna genombrott till dagens renoveringsvåg.

Laurinska palatset uppfördes i en tid då Stockholm stod på tröskeln till moderniteten. På Mariabergets krön, med utsikt över Riddarfjärden, kom det att bli ett tidigt exempel på en ny arkitektonisk stil. De tunga, ornamenterade fasader som präglade 1880-talets början ersattes av naket tegel. Arkitekten Valfrid Karlson ritade huset, men blev aldrig någon stjärna. Han vann tävlingarna om både operahuset och riksdagshuset, men utmanövrerades i slutskedet av konkurrenter. I boken framstår hans karriär som en påminnelse om att talang inte alltid räcker – kontakter och nätverk betydde minst lika mycket.

Det var den 25-årige konsthistorikern och förläggaren Carl G Laurin som gav huset dess namn. Han flyttade in som nygift med en tjänst på Norstedts, ett förlag som då ägdes av en släkting. Den tryckta boken var på uppgång och Laurin blev snart en central gestalt i Stockholms kulturliv. Hos honom umgicks konstnären Carl Larsson, författaren Hjalmar Söderberg och arkitekten Ragnar Östberg, som senare ritade Stockholms stadshus på andra sidan Riddarfjärden. Även grannarna Hanna Hirsch Pauli och Georg Pauli hörde till kretsen.

Den miljön avspeglades också i konsten. Den berömda målningen ”Vännerna” av Hanna Hirsch Pauli utspelar sig i Laurinska huset, med författaren Ellen Key läsande i centrum. Andra som bott i huset är journalisten Else Kleen, operasångerskan Isobel Ghasal-Öhman, konstnären Hilding Linnqvist samt, senare, paret Eva Dahlgren och Efva Attling. Kristoffersson, som själv bor i huset, har intervjuat sina kända grannar och vävt samman deras berättelser med en bredare historisk skildring.

Boken följer Stockholms utveckling genom nödbostäder, 1930 års Stockholmsutställning och andra världskriget, då ett nazistfäste upptäcktes i källaren. Laurinska var också bland de första hyreshusen i Stockholm att ombildas till bostadsrätter, på 1970-talet. Det skedde genom hyresgästerna Inger och Olle Wästberg, båda tongivande folkpartister. Därmed blev huset en del av den omvandling av Stockholms innerstad som under senare decennier präglat både bostadsmarknaden och stadsbilden.

Sara Kristoffersson är sedan tidigare känd för böcker om de svenska varumärkena Ikea och Konsum. Även i ”Palatset på Söder” ligger ett tydligt fokus på designens och varumärkesbyggandets roll för bilden av Stockholm. Hon visar hur huset och dess invånare format en berättelse om flärdfullhet, status och ekonomisk framgång. Samtidigt gör hon inte anspråk på att teckna en heltäckande bild av huset. Hemmafruar, portvakter och hushållerskor får liten plats; deras villkor beskrivs i stället genom historiska panorama över staden.

I boken låter hon också samtiden komma in. Hon skriver om långdragna renoveringar i grannlägenheter, om en hantverkare som glömmer dra åt en kran och våningar som drabbas av översvämning, och om nyinflyttade som vill vända köket mot utsikten, oavsett kostnad. Utanför portarna på Bastugatan ligger påsar med byggavfall. Genom sådana detaljer fångar Kristoffersson en bredare samhällsförändring: ett historiskt palats på Söder har blivit en symbol för ett Stockholm där plats och tillgång till staden allt mer avgörs av ekonomi. Hon menar att priset för dagens blankpolerade Stockholm är att många stängs ute, från kulturverksamheter till ungdomar. Laurinska framstår inte längre som ett undantag, utan som en behållare för de värden som format dagens stad.