Studie avslöjar: Alla vägar bar inte till Rom

”Alla vägar leder till Rom” är ett av historiens mest kända talesätt. Men en ny vetenskaplig studie visar att det inte stämmer. Forskare har analyserat hela det romerska vägnätet och funnit att den mest centrala landvägen i imperiet inte gick genom Rom. I stället pekar analysen mot Konstantinopel – dagens Istanbul – som den viktigaste knutpunkten.

Studien publiceras i tidskriften Nature Communications. En av forskarna bakom den är Tom Brughmans, docent vid Institutionen för kultur och samhälle vid Aarhus universitet. Han säger till CNN:

– När vi tittar på alla landtransporter i hela romarriket finns det en väg som är den mest centrala vägen genom själva imperiet, och den vägen går inte genom Rom.

Analysen bygger på en digital atlas över det romerska vägnätet som publicerades förra året av projektet Itiner-e. Atlasen är sammanställd med hjälp av historiska källor, utgrävningsrapporter, satellitbilder och tidigare forskning. Databasen omfattar nästan 300 000 kilometer vägar och ger en betydligt mer detaljerad bild av imperiets infrastruktur än vad som tidigare funnits. Enligt uppgifter i anslutning till projektet utökades det kända vägnätet med omkring 100 000 kilometer.

Forskarnas slutsatser bygger på nätverksanalys, där man mäter hur olika platser är kopplade till varandra. En central knutpunkt är inte nödvändigtvis den största staden, utan den plats som ligger bäst till för att binda samman många olika vägar. I det romerska vägnätet framträder Konstantinopel som en sådan plats. Enligt studien gick den mest centrala landvägen genom Nordafrika, vidare österut genom nuvarande Turkiet, förbi städer som Antiochia och Ankara. Därefter fortsatte den genom Konstantinopel och norr om Rom, via dagens Milano.

Rom var alltså inte den knutpunkt som talesättet antyder, trots att staden var imperiets politiska och ekonomiska centrum. Förklaringen är till stor del geografisk. Rom låg mer centralt för sjöfarten i Medelhavet än för landtransporterna. Vägarna var visserligen viktiga för att binda samman riket, men havet var minst lika avgörande för handel och kommunikation.

Studien utmanar också en annan vanlig föreställning om romerska vägar. De var inte så raka som de ofta beskrivs. Raka vägar byggdes bara där terrängen tillät det. I mer svårframkomliga områden, med berg, skogar och dalar, fick vägarna anpassa sig och blev krokigare. Det är ett mönster som blir tydligt när hela nätverket studeras i stället för enskilda vägavsnitt.

Det romerska vägnätet var en av antikens mest omfattande infrastrukturella satsningar. Det byggdes i första hand för att transportera trupper, tjänstemän, skatter och varor effektivt över långa avstånd. Vägarna band samman stora delar av Europa, Nordafrika och Mellanöstern och var en förutsättning för att kunna styra ett imperium av sådan storlek.

Forskarna bakom studien menar att vägnätet också har haft långsiktiga effekter på bosättningsmönster. Flera nutida städer och vägar följer fortfarande de sträckningar som romarna valde ut. Även om många vägar sedan länge är borta eller ombyggda, lever deras sträckningar kvar i landskapet. Det visar hur djupt det romerska arvet finns inbäddat i dagens samhällen.

Talesättet ”alla vägar bär till Rom” har i sig ett medeltida ursprung. Det skrevs första gången ned år 1175 av den franske poeten Alain de Lille. På latin löd formuleringen ”Mille viae ducunt homines per saecula Romam”, vilket betyder ”Tusen vägar leder människor för alltid till Rom”. Uttrycket används fortfarande för att beskriva att det finns många olika sätt att nå samma mål.

Romarriket, som vägnätet tillhörde, var ett av historiens mäktigaste riken. Det dominerade stora delar av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Riket växte fram ur den romerska republiken och blev kejsardöme 27 år före vår tideräkning, när Augustus blev den första kejsaren. Den siste kejsaren, Romulus Augustulus, avsattes år 476 efter vår tideräkning. Romarriket är känt för sina vägar, akvedukter, lagar och starka militärmakt. Den nya studien visar att även en så välkänd del av detta arv kan rymma överraskningar när den granskas i detalj.