Franska kärnvapen splittrar de rödgröna

Det var i början av mars i år som Frankrikes president Emmanuel Macron öppnade för en ny typ av kärnvapensamarbete inom Europa. I ett tal lade han fram förslaget att andra europeiska länder, däribland Sverige, skulle kunna delta i gemensamma övningar med franska kärnvapenstridskrafter. På sikt öppnade han även för en tillfällig basering av kärnvapenbärande stridsflyg utanför Frankrikes gränser.

Samtidigt meddelade Macron att Frankrike utökar sin arsenal av kärnstridsspetsar, men att landet inte längre kommer att redovisa hur stor den är. ”För att kunna vara fri, måste man vara fruktad. Och för att vara fruktad, måste man vara mäktig”, sade han.

Utspelet har satt fokus på Frankrikes särställning som EU:s enda kärnvapenmakt. Paris har i flera år försökt bredda den franska avskräckningsförmågan till att omfatta hela Europas säkerhet, inte bara det egna territoriet. Frågan har fått förnyad aktualitet efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, då debatten om Europas beroende av USA:s kärnvapenparaply intensifierats inom både Nato och EU.

För Sveriges del handlar det om en fråga med både militära och politiska dimensioner. Det svenska flygvapnet har tidigare övat med franska Rafale-plan, som kan utrustas med kryssningsroboten ASMP, ett taktiskt kärnvapen. Rafale tillverkas av Dassault Aviation, en av de ledande aktörerna inom den franska försvarsindustrin, och har beställts av flera länder i en tid när Europa ökar sina försvarsutgifter.

Regeringen har inlett en säkerhetspolitisk dialog med Paris, men några konkreta besked om ett svensk-franskt kärnvapensamarbete finns inte. Statsminister Ulf Kristersson (M) har upprepat att kärnvapen på svenskt territorium i fredstid inte är aktuellt.

Bland de svenska riksdagspartierna går åsikterna isär. Socialdemokraterna, som leder oppositionen, vill fortsätta dialogen. Peter Hultqvist, partiets försvarspolitiske talesperson, säger att ett tydligt ingångsvärde är att det inte ska finnas kärnvapen på svensk mark. Partiet har däremot inte preciserat hur det ser på frågan vid höjd beredskap eller krig.

Centerpartiet är inne på en liknande linje. Partiet säger nej till kärnvapen på svensk mark i fredstid, men menar att ett krigsscenario kräver en samlad bedömning tillsammans med allierade länder. ”Det är viktigt att Sverige stärker, inte försvagar, sammanhållningen inom Nato och EU”, säger Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson.

Miljöpartiet sade nej till samtalen redan i mars, då språkröret Daniel Helldén varnade för att Sverige dras in i en kärnvapenupprustning. Nu uttrycker sig partiets försvarspolitiska talesperson Emma Berginger mer avvaktande. ”Vi vill få mer insyn i vad det faktiskt rör sig om”, säger hon. MP vill dock lagstifta mot kärnvapen på svensk mark i både fred och krig och avvisar franska kärnvapenbärande stridsflyg på svenska flygbaser.

Vänsterpartiet är också kritiskt, men av delvis andra skäl. Håkan Svenneling, utrikespolitisk talesperson, menar att ett land som är berett att ta emot kärnvapen blir en större måltavla. Partiet vill att Sverige håller sig utanför andra länders kärnvapendiskussioner, oavsett om det gäller Frankrike, Storbritannien eller USA.

Den svensk-franska dialogen är en följd av det allt tätare säkerhetspolitiska samarbete som vuxit fram de senaste åren. Sverige har gått från militär alliansfrihet till fullvärdig Nato-medlem, och Frankrike har blivit en av de viktigaste samarbetspartnerna. Ett konkret uttryck är köpet av fyra fregatter från franska Naval Group, en affär som diskuterades när Macron besökte Stockholm i slutet av augusti. Efter mötet sade Kristersson: ”Vi har pratat om hur franska nukleära förmågor kan skydda Europa.”

Historiskt är kärnvapenfrågan extra känslig i Sverige. Under 1950- och 60-talen drev landet ett eget kärnvapenprogram, som avvecklades i samband med att Sverige skrev under icke-spridningsavtalet 1968. Opinionen har sedan dess varit starkt negativ till kärnvapen på svensk mark, och frågan lär inte bli mindre kontroversiell om samtalen med Frankrike fortsätter.