GW om Brattåsmorden: Därför kan den misstänkte gå fri

För de anhöriga är det ett oläkt sår, för polis och åklagare ett mysterium som plågat dem i över två decennier. Nu kan ett genombrott i utredningen av Brattåsmorden vara på väg efter 21 år av ovisshet.

Den 31 maj 2005 mördades Tor Öberg och hans särbo Gerd Wiklund på hans gård i Brattås utanför Härnösand. Kropparna hittades två dagar senare när Tor Öbergs dotter Barbro Öberg, orolig över att hennes pappa inte svarade i telefon, åkte ut till den avskilt belägna gården.

Enligt polisens teori slogs Tor Öberg ihjäl med den trubbiga baksidan av en yxa. Gerd Wiklund, som var på besök för att hjälpa till med fönsterputsning, blev sannolikt vittne till dådet. Hon försökte fly men blev upphunnen på gårdsplanen där hon mötte samma öde.

”Hon gick väl ut till ladan för att bjuda Tor på kaffe och så har hon sett det här. Det verkar som att hon har sprungit ut på gårdsplanen där gärningsmannen hunnit ikapp henne och mördat henne också,” förklarar kriminologiprofessor Leif GW Persson, som följt fallet under många år.

Just det faktum att mördaren tros ha flyttat på Gerd Wiklunds kropp har nu visat sig vara avgörande för utredningen. Polisen säkrade dna-spår från Gerd Wiklunds ena strumpa, och i april 2026 – nästan 21 år efter de brutala morden – lyckades utredarna matcha spåret mot en misstänkt gärningsman.

En 45-årig man sitter nu häktad, på sannolika skäl misstänkt för båda morden. Mannen är idag bosatt i södra Sverige men var vid tidpunkten för brotten boende i Härnösand.

”De ringde upp mig och berättade att de hade tagit en 45-åring som de kunde knyta till det här dna-spåret. Jag trodde inte att det var sant först, jag frågade om det var ett aprilskämt,” berättar Barbro Öberg.

Det tekniska genombrottet blev möjligt tack vare en lagändring som trädde i kraft sommaren 2025, vilken ger polisen utökade befogenheter att använda släktforskningsdatabaser i brottsutredningar. Genom att jämföra dna-spåret från mordplatsen med dessa databaser kunde utredarna identifiera den misstänkte.

Metoden testades först i ett pilotprojekt som ledde till att en man kunde åtalas och dömas för dubbelmordet i Linköping 2004, ett fall som också var olöst under många år.

Släktforskaren Peter Sjölund, som spelade en avgörande roll i Linköpingsmorden, pekar dock på viktiga skillnader mellan de två fallen.

”Det är jättebra att de har hittat någon som bevisligen var där, men det kan bli jättesvårt att fälla honom för mord. Många tänker att bara för att man har hittat dna så är det löst, men det är en sak att bevisa att en person har varit på en brottsplats och en annan att binda den personen till ett mord,” säger han.

Den misstänkte 45-åringen nekar till anklagelserna enligt hans advokat Johan Lavås. Åklagaren Hanna Flordal, som leder förundersökningen, bekräftar mannens inställning: ”Han förnekar brott. Jag vill inte gå in på vad han har sagt i förhör, men han nekar till brott.”

Leif GW Persson menar att bevisläget är komplicerat: ”Det är ett besvärande dna, men det är inte konklusivt. Fördelen med dna-träffen i Linköping var att den var konklusiv, man hittade mördarens och offrens dna på mordvapnet.”

Under utredningen av Brattåsmorden har polisen aldrig hittat något mordvapen. Två skoavtryck i storlekarna 44-45 respektive 38 säkrades på gården, men den misstänkte mannen bär inte skor i någon av dessa storlekar, vilket ytterligare komplicerar bevisläget.

”Försvaret kommer säkert att säga det också, om det skulle gå till rättegång. Den intressanta frågan nu, om han envisas med att neka, är om det här räcker som underlag för ett åtal. Det är väldigt knepigt att tro det faktiskt,” fortsätter Persson.

Åklagare Flordal är förtegen om detaljer men bekräftar att flera utredningsåtgärder pågår: ”Det finns vissa tekniska undersökningar som fortgår, nu när man har en misstänkt att jämföra emot, och sedan är det omtag på vissa saker.”

För Barbro Öberg har de 21 åren av sorg och ovisshet varit oerhört påfrestande. En fällande dom skulle betyda enormt mycket.

”Det är jättebra att de har fått tag på den här killen. Det är bara att hoppas på att han erkänner så att man får ett slut på det här nu, men med tiden har jag lärt mig att inte hoppas för mycket,” säger hon.

På frågan om vad det skulle betyda om någon dömdes för morden svarar hon: ”Det viktiga är först och främst få veta vilka som gjorde det och varför. Man har ju levt som i en bubbla. Det har varit ett helvete.”

Svensk polis har idag tillgång till två internationella databaser där dna-spår kan matchas mot även avlägsna släktingar till misstänkta brottslingar. Detta kräver dock att den som lämnat sitt dna till databasen har godkänt att det får användas av rättsvårdande myndigheter – en möjlighet som nu kan bli avgörande för att lösa gamla, till synes omöjliga mordfall.