Det började som ett fritidsintresse med naturfotografering. Men när forskarna såg unga duvhökar kasta döda möss i luften, rulla kottar nedför sluttningar och attackera grenar, stod det klart att fåglarna gjorde något som inte är självklart hos en av skogens mest effektiva predators.
Observationerna från Stockholmsområdet har nu publicerats i tidskriften Animal Behaviour. Studien är den första som visar att duvhökar leker, och den bekräftar att beteendet följer samma typiska utvecklingskurva som ses hos lekdjur från kattungar till människobarn.
Duvhöken är en av Sveriges största rovfåglar och lever framför allt i äldre skogsmark. Den jagar med snabba utfall och livnär sig på medelstora fåglar och däggdjur. Mot den bakgrunden har arten länge setts som en strikt och allvarlig jägare. Men det material som nu samlats in under åtta år målar en annan bild av ungarnas tidiga liv.
Forskarna Johan Lind, förste intendent vid Naturhistoriska riksmuseet, tillsammans med Måns Söderberg och Thomas Mras, följde häckande duvhökspar i Stockholmsområdet under perioden 2017–2025. Det som från början var ett fotografiskt projekt övergick i en systematisk genomgång av bildmaterialet när mönstret blev tydligt.
– Då började vi titta mer seriöst och systematiskt på allt material vi hade. Och då kunde vi se den här utvecklingskurvan över tid, som är så typisk för lekbeteende hos djur, säger Johan Lind.
Studien visar att lekbeteendet börjar när duvhökarna är ungefär en och en halv månad gamla. Det blir sedan allt intensivare fram till två månaders ålder. Därefter klingar det av och försvinner helt när ungarna är runt tre månader och måste klara sig utan föräldrarna.
Enligt forskarna är den perioden ett slags fönster där ungarna har både tid och skydd att utforska sina färdigheter.
– Det finns ingen skola för vilda djur och ingen annan som tar ansvar efter den här perioden man har med sin mamma eller pappa. Då får man mat och skydd mot faror. För lek är både energikrävande och riskfyllt – man kan bli dödad av något annat djur när man far omkring, säger Johan Lind.
Tidigare studier har visat att flera andra rovfågelarter leker. Men för duvhökens del är det alltså nytt, och det är första gången som utvecklingskurvan är så tydlig.
Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet, har forskat länge på lekbeteende hos djur. Han menar att lek länge underskattats inom forskarvärlden.
– Lek är ett beteende som har gått under radarn väldigt länge, men som förmodligen har en evolutionärt oerhört stor betydelse. Numera har man konstaterat att de flesta typer av ryggradsdjur leker, även ormar, reptiler och fiskar. Förra året kom dessutom en studie som visar att till och med bananflugor tycks leka om de får chansen, säger han.
Forskningen brukar dela in lek i tre huvudtyper. Den nya studien av duvhökar rör föremålslek, där fåglarna hanterar kottar, pinnar och andra objekt. Därutöver finns social lek, ofta med låtsasaggressioner, och lokomotorisk lek där djur far omkring vilt utan något direkt mål.
Att lek hjälper unga djur att träna förmågor de behöver som vuxna är en vanlig hypotes. Men det vetenskapliga stödet är fortfarande svagt.
– Ett rimligt antagande är att leken hjälper djuren att träna upp förmågor som är avgörande för överlevnad, till exempel att fånga byten, gömma sig eller hantera sociala relationer. Men hittills har forskningen haft svårt att visa det, säger Per Jensen.
Han nämner studier där katter jagat lika framgångsrikt oavsett om de fått leka eller inte som ungar.
– Vi famlar fortfarande en hel del i mörkret när det gäller lekbeteendet. Men om jag skulle satsa på något, så är det troligen en form av träning inför vuxenlivet, säger han.
Att leken är kopplad till positiva känslor råder det däremot ingen tvekan om.
– Vi vet att lek är förenad med väldigt positiva känslor hos djur. Så även om duvhöken kan se sträng ut, är jag säker på att den skulle le om den kunde, säger Per Jensen.
