Här övar Försvarsmakten på att begrava sina egna

I idylliska Roslagen övar Sverige för krigets yttersta konsekvenser

Mattias Thurfjell blickar ned på 29 säckar som ligger nedgrävda på rad. Vid varje säck stannar han upp, tar av sig mössan och uttalar samma högtidliga ord:

”Mössa av! Du har stupat för Sverige. Plikten är fullgjord och erkänd. Gravsättning sker av nöd och är tillfällig. Vila och vänta här.”

Även två fiendesoldater får en liknande, sista hälsning i den stilla ceremonin.

Vi befinner oss på Väddö i Roslagen där en storskalig totalförsvarsövning pågår. Thurfjell, inlånad från Enköpings pastorat, deltar i en övning som många svenskar kanske helst vill slippa tänka på – hur vi tar hand om våra stupade i händelse av krig.

Fältet intill den lilla kyrkan är uppgrävt för att ge plats åt de fiktiva svenskar som betalat det yttersta priset för sitt land. Men det handlar inte om massgravar, understryker fältprosten Jenny Ahlén, utan om tillfälliga gravar i väntan på att kropparna ska kunna föras till sina hemmakyrkogårdar – om freden någonsin återvänder.

”Vi övar på hur vi under värsta tänkbara scenario på ett skyndsamt, pietetsfullt och värdigt sätt omhändertar våra stupade soldater och sjömän,” förklarar Ahlén.

För realismens skull är säckarna fyllda med vedträn och väger lika mycket som en människa. Varje säck bär en glänsande bricka med ett fiktivt personnummer som följer med ner i graven – en detalj som visar på vikten av identifiering även under kaotiska förhållanden.

Döden genererar en omfattande administrativ process som måste fungera även när kriget rasar. I ett tält märkt ”Admin” arbetar personal med blanketter och dödsrapporter. Både Skatteverket och Plikt- och prövningsverket finns på plats under övningen – ett tecken på det myndighetsövergripande samarbete som krävs.

Men det handlar inte bara om byråkrati. Känslorna som väcks hos deltagarna är både starka och viktiga, berättar fältprosten Jenny Ahlén. Hon berättar om två unga värnpliktiga som bar på en säck, där den ena sa till den andra: ”Det här hade kunnat vara din mamma eller pappa.”

”Det här har berört och kommit väldigt nära. När du påminns om din dödlighet blir det också tydligare vad du är beredd att offra ditt eget liv för, oaktat om det är en anhörig, barn, fru, landet eller kungen,” säger Ahlén.

Övningen utgör en del av Aurora 26, en omfattande militärövning som pågår runt om i Sverige mellan 27 april och 13 maj. Det är första gången sedan början av 1950-talet som Försvarsmakten övar krigsgravtjänst – ett tydligt tecken på det förändrade säkerhetsläget i vår omvärld.

Överstelöjtnant David Bergman, författare till boken ”Stridens psykologi”, förklarar från sitt kontor varför Försvarsmakten nu återupptagit denna övning som legat i träda i över 70 år.

”Det här är ett moment som måste övas. Man ska inte läsa in något mer i det än att vi återtar en förmåga som varit underprioriterad under åren vi har varit utomlands,” säger Bergman.

Han påminner om hur svenska soldater kom hem i kistor från Afghanistan, men betonar den fundamentala skillnaden mellan internationella insatser och ett potentiellt krig på svensk mark. På de internationella missionerna fanns en överdimensionerad sjukvårdstjänst och en tanke om att man inte fick förlora någon.

”Folk kommer att dö, punkt. Frågan är bara hur många, för vi kommer inte kunna rädda alla,” säger Bergman om ett eventuellt krig.

Men varför är det så viktigt att ta hand om kropparna, även när det knappt finns något kvar? Enligt Bergman handlar det ytterst om att stärka stridsviljan.

”Om jag går ut i strid, gör jag det med tryggheten att mina kamrater kommer att göra allt för att rädda mig. Och om det värsta händer kommer de se till att mina kvarlevor blir hemtransporterade. De kommer att säga något värdigt till mina anhöriga och på min begravning. Det är den sammanhållningen som gör att vi kan strida effektivt.”

Kritiker skulle kunna hävda att verklighetstrogna övningar på gravfält riskerar att avskräcka unga som står inför mönstring och värnplikt. Men Bergman ser snarare motsatsen:

”Om man i stället tonar ned risken eller försöker försköna, vore det en större otjänst. Vi har ett ännu större ansvar nu att ge dem en realistisk bild av vad som kan förväntas.”

Krigsgravtjänst omfattar hela kedjan från omhändertagande och identifiering till kontakter mellan berörda myndigheter och slutligen tillfällig begravning och hemtransport. Under krig gäller principen om närmast möjliga begravningsplats, oavsett den stupades religiösa bakgrund.

Att Sverige nu återupptar denna typ av övningar visar tydligt hur landets försvarsberedskap genomgår en omvälvande förändring – från internationella insatser till nationellt försvar där även krigets mörkaste konsekvenser måste förberedas och hanteras med värdighet.