Jörn Spolander: Därför strider miljövänner och forskare om synen på de svenska kräftorna

Den svenska flodkräftan befinner sig i en akut kristillstånd, men vägen framåt för att rädda arten är mer kontroversiell än många tror. Miljöorganisationen Världsnaturfonden har gett flodkräftan rött ljus i sin Fiskguide, vilket innebär att konsumenter inte bör köpa den. Men nu hörs allt starkare kritik från forskare och naturvårdare som arbetar direkt med artens bevarande. De menar att rekommendationen kan få motsatt effekt och faktiskt försvåra arbetet med att återställa bestånden.

Flodkräftan har funnits i svenska vatten i över 10 000 år, sedan den etablerade sig efter den senaste istiden. Arten har spelat en central roll i de svenska ekosystemen, bland annat genom att rota efter föda i det döda organiska materialet på bottnarna och på så sätt motverka att sjöar och vattendrag växer igen.

Men 1907 inträdde den första stora katastrofen. En försändelse flodkräftor som importerats från Finland bedömdes vara för dålig för att säljas på den svenska marknaden och dumpades därför i Mälaren. De importerade kräftorna bar på kräftpest, en dödlig svampsjukdom som kommit till Europa från Nordamerika via sjöfarten.

Sjukdomen spred sig snabbt från Mälaren till den kräftrika sjön Hjälmaren och vidare in i landet. Under loppet av ungefär 50 år slogs hälften av Sveriges då cirka 60 000 bestånd ut. I dag finns bara några hundra bestånd kvar av den inhemska flodkräftan.

På 1960-talet kom nästa stora steg i den svenska flodkräftans tragiska historia. Beslutsfattare och biologer tänkte sig då en lösning på problemet: att komplettera den skrala inhemska flodkräftan med en robust variant från Nordamerika. Den nordamerikanska signalkräftan beskrevs som helt immun mot kräftpesten och växte dessutom snabbare.

En storskalig och statligt sanktionerad utplantering av signalkräftor inleddes i svenska vatten. Men signalkräftan var inte immun mot sjukdomen, endast mer tålig. Värre var att den fungerade som kronisk bärare av kräftpesten, vilket innebar att smittan spreds ännu effektivare till nya vattendrag och flodkräftans bestånd trycktes undan ytterligare.

Denna insikt fanns egentligen tidigt bland forskare, men det dröjde ända till 1994 innan utsättning av signalkräftor i nya områden stoppades helt. Först 2016 klassades signalkräftan om som en främmande invasiv art inom EU. Trots detta fortsätter omfattande illegal utsättning av signalkräftor i svenska sjöar och vattendrag, ofta av personer som hoppas på rikliga fångster att sälja eller servera på kräftskivor.

Det har visat sig att inte heller signalkräftan trivs särskilt bra i svenska vatten numera. Arten kämpar med försurade vattendrag, vilket stör både skalömsning och äggläggning. Dessutom försvagas den mer av kräftpesten än vad som först antogs. De som olagligt planterar ut nya signalkräftor får sällan de rikliga fångster de hoppas på, men de bidrar till att hålla kräftpesten aktiv i svenska vattendrag och omöjliggör flodkräftans återhämtning.

I Världsnaturfondens Fiskguide får viltfångade signalkräftor gult ljus, vilket betyder ”ät max 3–4 gånger per år”. Detta motsvarar ganska många kräftskivor och kan fungera som ett incitament att hålla de illegala bestånden vid liv.

En viktig del av arbetet för att rädda flodkräftan är de odlingar som finns på olika håll i landet. De används både för försäljning och för att sätta ut kräftor i friskförklarade vattendrag som ett led i att återställa bestånden.

Det är mot denna bakgrund som flera forskare och naturvårdare kritiserar Fiskguidens rekommendationer. De menar att ett grönt ljus i stället för rött skulle kunna hjälpa till att hålla odlingarna ekonomiskt livskraftiga och öka allmänhetens intresse för att värna flodkräftan.

Inger Melander, som ansvarar för Världsnaturfondens Fiskguide, förklarar att den svenska rödlistan väger tungt i bedömningarna. Där klassas flodkräftan som akut hotad, vilket ger rött ljus. Att bedöma signalkräftan, som är livskraftig men invasiv, är svårare. I avvägningen får den gult ljus.

Forskaren Lennart Edsman, som ägnat större delen av sitt liv åt att studera flodkräftans villkor i Sverige och Europa och dessutom deltagit i arbetet med rödlistans bedömning, ser detta som en olycklig förenkling. Han understryker att man måste titta på orsaken till att en art är akut hotad. I flodkräftans fall är det absolut inte överfiske, utan helt och hållet kräftpest och fortsatt spridning av signalkräftor. Därför blir rekommendationerna tyvärr helt bakvända, enligt honom.