Jörn Spolander: Zombielaxarna – ett orostecken inför framtiden

Torneälven är en av Sveriges sista stora orörda älvar, men just nu präglas även den av en oroande paradox. Under de senaste veckorna har fritidsfiskare nästan dagligen hittat laxar med svåra hudskador och svampliknande angrepp. Fenomenet har fått fiskarna att prata om en gåtfull ”zombielax” – fiskar som ser sjuka ut och vars sönderfallande hud väcker både sorg och skräck.

Trots de sjuka individerna är det faktiskt betydligt fler laxar som vandrat upp i älven i år – cirka 75 000 – jämfört med ett snitt på 35 000 under de fyra senaste åren. Det är just denna krock mellan observation och statistik som gör frågan komplex. För den som bor vid älven är varje sjuk lax en förlust, men för en vetenskapsman är siffrorna talande.

Torneälven intar en särställning i svensk vattenmiljö. Här finns ingen vattenkraft eller reglering, och laxen kan fortfarande vandra, leka och reproducera sig helt naturligt. I nästan alla andra stora älvar, exempelvis Luleälven och Umeälven, upprätthålls bestånden idag med konstgjord hjälp genom kompensationsutsättning av odlad lax. Den odlade laxen har ofta en annan genetisk sammansättning, medan Torneälvens bestånd är helt självbärande. Den utgör därmed en unik genetisk reserv, inte bara för Sverige utan för hela Östersjöregionen.

Älven är även en gränsälv mot Finland, och laxen är en central del av såväl den lokala ekonomin som kulturen. Fisket är en självklar del av vardagen för många hushåll, och turismen knuten till laxen säkrar arbetstillfällen i de små byarna. Internationellt betraktas Torneälven som ett nyckelområde för övervakningen av den vilda laxens hälsa i Östersjön. När fiskarna nu möter döda eller sjuka djur i sina nät skapas en känsla av maktlöshet. ”Vill bara gråta”, har flera uttryckt – en sorg som är fullt begriplig med tanke på älvens betydelse.

För att reda ut situationen har forskare vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) följt utvecklingen noga. Den parasit som angriper laxen är algsvampen Saprolegnia parasitica. Den har funnits i svenska vattendrag sedan urminnes tider, och dess sporer går att hitta i stort sett var man än tar ett vattenprov. Svampen ingår i den naturliga nedbrytningsprocessen av biologiskt material, men när laxen är stressad eller har fått hudskador kan den ta fäste och orsaka dödliga angrepp.

Diagnosen ställs genom analys av hud- och vävnadsprover, och förloppet kan vara snabbt när väl svampen etablerat sig på fisken. Enligt SVA är läget inte akut avvikande. Antalet rapporterade sjukdomsfall är ungefär vad man kan förvänta sig i relation till det mycket stora antalet laxar som vandrat upp – fler värdar innebär helt enkelt fler infektioner. Samma mönster sågs under 2019 och 2020. Ur ett strikt kort tidsperspektiv bedömer forskarna alltså att det inte är en katastrof, utan en förväntad följd av ett starkt laxår. De betonar dock att övervakningen måste fortsätta, då ett starkt laxår inte automatiskt innebär ett friskt år.

Det större problemet ligger däremot på lång sikt. Klimatförändringarna gör vattnet varmare, och laxen är en utpräglad kallvattenfisk. I varmare vatten försvagas dess immunförsvar, samtidigt som algsvampen tycks gynnas av höjd temperatur. Den kombinationen utgör en allvarlig dubbel risk. SVA följer utvecklingen i nära samarbete med finska myndigheter, eftersom älven delas av de två länderna. Exakt vad detta kan innebära för beståndet i stort är dock för tidigt att fastställa.

Evolutionen har dock gett laxen ett historiskt försprång. Laxfiskar har funnits på jorden i minst 60 miljoner år, och den art som simmar i Torneälven knoppades av genetiskt från andra laxarter för cirka 10 miljoner år sedan. Inom arvsmassan kan det finnas gener som gör att laxen klarar varmare perioder bättre. Men den möjligheten är inte garanterad, och den förutsätter att den genetiska mångfalden bevaras. Det kräver i sin tur att laxen får leka och fortplanta sig så fritt och ostört som möjligt.

Så medan fritidsfiskarnas sorg är påtaglig, manar forskarna till ett mer långsiktigt perspektiv. Det handlar inte bara om de stundtals synliga sjukdomsfallen bland många fiskar, utan om att skydda den naturliga reproduktionen. Om Torneälven fortsatt ska vara den symbol för orörd natur och vildlax som den är idag – och därmed en garant för att den vilda laxens arvsmassa överlever i Östersjön – måste både akuta observationer och klimatrelaterade utmaningar vägas samman i förvaltningen.