Liberalernas ödesår inifrån: ”Vill ge långfingret till alla som inte trodde på oss”

Det såg ut att bli Liberalernas sista dans. Efter år av dalande väljarstöd, interna strider och upprepade misslyckanden i opinionsmätningarna stod partiet vid ett vägskäl. Många bedömare hade redan räknat ut partiet, och en del hade till och med börjat skriva dess politiska dödsruna. Men när det verkligen gällde, när valresultatet till slut var färdigräknat, hade partiet gjort det omöjliga: man hade inte bara överlevt – man hade gjort tidernas största upphämtning.

Frågan var länge inte om Liberalerna skulle hamna under riksdagsspärren på fyra procent, utan hur långt under den man skulle landa. Mätningarna under sommaren visade ett parti i fritt fall, med siffror som bitvis pekade mot två till tre procent. Inom partiet fanns en utbredd uppgivenhet, och en rad tunga namn valde att lämna sina uppdrag i förtid. Partiledningen genomförde ett byte i toppen, i ett sista försök att vända trenden. Det var ett drag som beskrevs som nödvändigt, men också riskabelt – att byta ledare mitt i en valrörelse är sällan framgångsreceptet i svensk politik.

Den nya partiledningen ärvde ett parti i kris. Ekonomin var ansträngd, medlemsantalet sjunkande och de interna motsättningarna mellan liberaler och konservativa falanger fortsatte att prägla samtalen. Uppdraget var tydligt: överlev först, stärk sedan. Budskapet som formulerades inför valet var ovanligt skarpt för att vara från ett mittenparti – man skulle bli garanten för att en borgerlig regering inte skulle bli beroende av Sverigedemokraterna, samtidigt som man satte ned foten i frågor som skola, integration och näringsliv.

Det som skulle visa sig bli avgörande var partiets förmåga att mobilisera sina kärnväljare under de sista veckorna. Där tidigare kampanjer präglats av defensivt försvar av gamla positioner, valde den nya ledningen att gå till attack. Man lyfte fram tydliga skiljelinjer mot både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, och återkom gång på gång till vikten av liberala värderingar i en tid präglad av polarisering. Budskapet nådde fram. I vallokalerna visade sig en oväntad ström av liberala sympatisörer, många av dem väljare som övervägt att rösta på andra partier men som i slutändan återvände.

Valvakan var dramatisk. Först visade Sveriges Television en siffra långt under spärren, och stämningen i partihögkvarteret var tryckt. Men när de första valdistrikten började räknas nerifrån landet och upp, ändrades bilden successivt. Det som till en början såg ut som ett katastrofval förvandlades timme för timme till en framgångssaga, och när rösterna var färdigräknade stod det klart: Liberalerna hade inte bara klarat sig kvar i riksdagen – man hade dessutom stärkt sitt mandat jämfört med vad de sista mätningarna antytt.

Den historiska upphämtningen väcker nu frågor om vad den innebär för den svenska politiska kartan. Liberalerna är ett av Sveriges äldsta partier med rötter i folkrörelsetraditionen och har varit en del av regeringsunderlaget i flera konstellationer genom åren. Partiet har ofta beskrivits som tungan på vågen, och med en nu stärkt position kan man återigen komma att spela en avgörande roll i kommande regeringsförhandlingar.

För partiledningen handlar det dock om mer än att bara ha överlevt. Frågan är vad upphämtningen ska användas till. Inom partiet finns en samsyn om att valframgången måste förvaltas med försiktighet och att man inte kan luta sig tillbaka. Med ett starkare mandat kan Liberalerna nu driva sin politik med större självförtroende, och man har redan signalerat att man avser att vara en tydlig röst i skolfrågan och i frågor om integration och migrationspolitik.

Exakt hur partiets väg framåt kommer att se ut återstår att se. Men en sak är säker: de som skrev av Liberalerna fick fel. Partiet som såg ut att dansa ut ur riksdagen har istället rest sig starkare än på länge.