Man åtalas för 21 år gammalt dubbelmord i Brattås

En 45-årig man har åtalats för dubbelmordet i Brattås utanför Härnösand, ett brott som inträffade för 21 år sedan. Mannens identifiering har varit möjlig tack vare ny lagstiftning som tillåter dna-baserad släktforskning i brottsutredningar, en metod som har väckt både hopp och debatt inom rättsväsendet.

Mannen, som greps under våren, misstänks för att på egen hand eller tillsammans med andra ha mördat paret Tor Öberg och Gerd Wiklund. Morden begicks någon gång i slutet av maj eller början av juni 2005 på parets gård i Brattås. Enligt åtalet utsattes offren för upprepade slag mot huvudet med ett tillhygge, våld som ledde till deras död.

Åklagaren menar att den åtalade mannen åtminstone har främjat brottet genom att dra in ett av offren i en ladugård där de senare hittades döda. Den 2 juni 2005 upptäcktes de båda kropparna, och polisen misstänker att paret dödades redan den 31 maj efter att ha utsatts för kraftigt våld.

Från början kunde polisen säkra dna-spår på brottsplatsen som inte matchade någon känd person i polisens register. Flera hundra personer har under årens lopp lämnats dna-prover i jakten på gärningsmannen, men utan framgång. Olika teorier har diskuterats genom åren, inklusive rånmord och en affärsuppgörelse som gått fel, men det faktiska motivet har förblivit okänt. Utredningen stannade av och blev ett så kallat kallt fall.

Vändningen kom efter en lagändring under förra året som möjliggjorde användning av biometrisk analys i brottsutredningar. Denna nya metod, känd som dna-baserad släktforskning, har beskrivits av vissa experter som ”det mest kraftfulla verktyget” för att lösa gamla ouppklarade brott. Metoden innebär att polisen kan jämföra dna-spår från brottsplatser med genetiska databaser för att hitta släktingar till en okänd gärningsperson, och därigenom ringa in möjliga misstänkta.

I fallet med dubbelmordet i Brattås kunde Polismyndigheten använda de dna-fynd som säkrades på brottsplatsen 2005 i denna typ av släktforskning. Analysen resulterade i att den 45-årige mannen kunde identifieras och därefter gripas. Detta markerar ett av de första fallen i Sverige där den nya lagstiftningen har lett till ett åtal i ett långt ouppklarat mordfall.

Trots det genombrott som den nya tekniken innebär är fallet långt ifrån avgjort. Den åtalade mannen nekar kategoriskt till brott, och både experter och hans försvarare har riktat skarp kritik mot bevisningen. Mannens advokat Johan Lavås har varit tydlig i sin inställning.

”Det finns inget som binder honom till de här gärningarna”, sade Lavås till Dagens Nyheter i juni. Enligt advokaten har mannen kunnat lämna en rimlig förklaring till varför hans dna fanns på det ena offrets strumpa, den bevisning som åklagaren pekar på som central i målet.

Kritiken från försvaret och vissa experter belyser de utmaningar som följer med att använda ny teknik i rättsprocesser. Frågor om hur tillförlitlig dna-baserad släktforskning är som bevisning, och vilka krav som bör ställas på ytterligare bevisning utöver dna-matchningar, är centrala i diskussionen.

För de anhöriga till Tor Öberg och Gerd Wiklund har de senaste 21 åren präglats av ovisshet och sorg. En av de efterlevande har tidigare uttryckt att hon har ”funderat i 20 år på vem och varför”, ett uttalande som speglar den plåga som ouppklarade brott innebär för närstående.

Nu står rättsväsendet inför uppgiften att pröva om den nya tekniken, tillsammans med övrig bevisning, är tillräcklig för en fällande dom. Rättegången väntas bli uppmärksammad både för det specifika brottet och för dess principiella betydelse för framtida användning av dna-baserad släktforskning i svensk brottsbekämpning.

Fallet illustrerar hur teknisk utveckling kan ge nya möjligheter att lösa gamla brott, samtidigt som det väcker viktiga rättssäkerhetsfrågor som domstolarna nu måste ta ställning till.