Nu kan seriebrottslingar låsas in på obestämd tid

I Sverige har en ny form av straff nyligen trätt i kraft som kan innebära fängelse på obestämd tid för vissa återfallsförbrytare. Den så kallade säkerhetsförvaringen, som blev gällande den 15 april, riktar sig mot personer som begår allvarliga vålds- och sexualbrott där straffvärdet motsvarar minst fyra års fängelse.

Säkerhetsförvaringen är framtagen för att hantera gärningsmän som, trots att deras brott inte når upp till livstidsstraff, ändå bedöms utgöra en så pass stor risk för samhället att de inte bör friges. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) har tidigare förklarat att dessa personer ”inte bör släppas ut” med hänsyn till samhällsskyddet.

Ett uppmärksammat fall som ofta nämns i samband med den nya lagstiftningen är den så kallade Nytorgsmannen. Efter att ha avtjänat straff för ett stort antal våldtäkter begick han nya sexuella övergrepp under sin villkorliga frigivning, vilket belyser problematiken med återfallsförbrytare som lagen är avsedd att hantera.

För att säkerställa en rättssäker tillämpning av den nya påföljden kommer domstolarna att förlita sig på expertutlåtanden från Rättsmedicinalverket (RMV). Dessa utlåtanden ska ligga till grund för både den initiala domen till säkerhetsförvaring och vid senare prövningar om eventuell frigivning.

Jesper Svedberg, avdelningschef vid Rättsmedicinalverkets avdelning för rättspsykiatri, förklarar det nya uppdraget: ”Vi ska svara på om det finns en allvarlig risk för att återfalla i brott mot liv och hälsa, motsvarande för vad man dömts för tidigare. Vi kommer att gradera risken från låg till medel och hög.”

Metodiken som RMV kommer att använda för dessa bedömningar liknar i stor utsträckning det arbete som redan utförs när livstidsdömda ansöker om tidsbestämning av sina straff. Även i dessa fall är RMV:s bedömning av återfallsrisken avgörande för domstolens beslut.

Den komplexa bedömningen involverar ett brett spektrum av experter, däribland psykologer, socialutredare och läkare. ”Man samlar ihop aktuariska bedömningar, alltså handlingar och historik, men man kommer också att träffa personen och samtala, samt använda sig av ett antal riskbedömningsinstrument”, förklarar Svedberg. Dessa delutlåtanden sammanställs sedan till en helhetsbedömning som presenteras för domstolen.

Säkerhetsförvaringen innebär i praktiken att vissa dömda personer teoretiskt sett kan komma att avtjäna livslånga straff, även om deras brott inte i sig kvalificerar för livstidsdomar enligt nuvarande lagstiftning. Svedberg menar dock att fokus inte bara kommer att ligga på förvaring utan även på rehabilitering: ”Vi ser väl att det också kommer handla om att jobba med vad det finns för skyddsåtgärder och riskreducerande åtgärder – även i de allra svåraste fallen.”

Det nya systemet väcker frågor kring precision och tillförlitlighet i prognoser om mänskligt beteende. När Svedberg får frågan om hur svårt det är att bedöma framtida brottsrisk är han ödmjuk inför uppgiften: ”Det är svårt, och det är just en bedömning. Det är inte en säker prognos.”

Införandet av säkerhetsförvaring representerar ett paradigmskifte i svensk straffrätt, där fokus flyttas från enbart proportionalitet i straffmätningen till ett ökat fokus på samhällsskydd genom inkapacitering av särskilt riskfyllda återfallsförbrytare. Lagstiftningen har både förespråkare som betonar det ökade skyddet för potentiella framtida brottsoffer, och kritiker som uttryckt oro för rättssäkerheten när straff utan bestämd längd utdöms baserat på prognoser om framtida beteende.

Rättsmedicinalverkets roll i den nya strafformen blir central, och deras expertis kommer att väga tungt när domstolar ska avgöra vem som ska dömas till säkerhetsförvaring och när – eller om – dessa personer senare kan anses säkra att återinföra i samhället.