Ohälsa före pandemin vanligt för dem med postcovid

I Sverige belyser ny forskning ett komplext samband mellan upprepade vårdbesök och framtida diagnoser av postcovid och utmattningssyndrom. Forskare från Sahlgrenska akademin har analyserat ett omfattande datamaterial från primärvården, vilket kastar nytt ljus över ett medicinskt område som fortfarande präglas av många frågetecken.

Undersökningen, som nyligen publicerades i Journal of Primary Health Care, granskade 200 000 svenska kvinnors vårdkontakter under året före coronapandemin. Gemensamt för dessa patienter var att de sökte vård för diffusa symtom som yrsel, trötthet och smärta – symtom som vården inte lyckades koppla till specifika diagnoser.

Resultaten visar ett tydligt mönster: ju fler vårdbesök en kvinna gjorde innan pandemin, desto större var risken att senare diagnostiseras med postcovid eller utmattningssyndrom. För de kvinnor som besökte vården mer än åtta gånger var sannolikheten hela fem gånger högre jämfört med genomsnittet.

Agnes af Geijerstam, läkare vid Sahlgrenska akademin och en av forskarna bakom studien, menar att detta inte handlar om patienter som söker vård i onödan.

”Det handlar om människor med verkliga kroppsliga symtom. Möjligen kan det finnas en bakomliggande känslighet hos dessa patienter,” förklarar hon.

Af Geijerstam pekar på att många kvinnor upplever att deras symtom inte tas på allvar inom vården, något som kan leda till upprepade besök och en känsla av att inte bli lyssnad på. Detta fenomen är välkänt inom forskningen kring kvinnors hälsa, där flera studier visar att kvinnors smärta och symtom ofta tolkas annorlunda än mäns inom sjukvården.

Studien belyser också de diagnostiska utmaningarna vid postcovid. Symtomen – som fatigue, koncentrationssvårigheter, huvudvärk och andningsbesvär – är så pass vanliga att de skulle kunna tillskrivas många olika tillstånd. Af Geijerstam menar att dagens diagnoskriterier för postcovid är alltför breda.

”De nuvarande kriterierna inkluderar för många patienter vars symtom egentligen inte är relaterade till postcovid,” säger hon och tillägger att detta försvårar både behandling och forskning kring tillståndet.

En särskilt intressant aspekt av studien är hur den utmanar den förenklade bilden av postcovid som enbart en direkt följd av covid-19-infektion. Resultaten tyder på att en historik av ospecifik ohälsa kan vara en viktig faktor för vem som senare utvecklar postcovid, där pandemin snarare fungerat som en utlösande faktor för redan sköra individer.

Detta väcker frågor om resursprioriteringar inom vården. Af Geijerstam uttrycker en oro för patienter vars symtom kvarstår trots att primärvården uttömt sina diagnosmetoder.

”Frågan är vilka resurser vården ska avsätta för att hjälpa dessa patienter när standardmetoderna inte räcker till,” säger hon.

Forskningsresultaten kommer vid en tidpunkt då vården fortfarande kämpar med efterverkningarna av pandemin. Långa vårdköer, personalutmattning och bristande resurser präglar fortfarande sjukvården i många regioner. Samtidigt fortsätter patienter med postcovid att kämpa för erkännande, adekvat vård och förståelse för sitt tillstånd.

Studien lyfter också behovet av förbättrad diagnostik och fördjupad kunskap om sambanden mellan olika former av kronisk ohälsa. Det ökande antalet patienter med långvariga och komplexa symtom utgör en växande utmaning för sjukvårdssystemet, som traditionellt är bättre rustat för att hantera akuta och väldefinierade sjukdomstillstånd.

För drabbade kvinnor kan forskningsresultaten innebära både en bekräftelse på deras upplevelser och en förhoppning om bättre förståelse och behandling i framtiden. Samtidigt återstår mycket arbete innan sjukvården fullt ut kan möta behoven hos denna patientgrupp.