Tidöpartierna står inför ett betydande underläge när valrörelsen nu går in i sitt slutskede. Enligt DN/Ipsos junimätning samlar oppositionspartierna 54 procent av väljarstödet, medan regeringssidan stannar på 44 procent. SCB:s stora mätning i maj visade på ett ännu större avstånd mellan blocken.

Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, konstaterar att även om ingen valrörelse är helt lik de tidigare, pekar det mesta just nu mot ett regeringsskifte. Situationen är allvarlig för regeringspartierna, och frågan är om de hinner vända trenden innan väljarna går till urnorna den 13 september.

Under Almedalsveckan presenterade flera Tidöpartier stora ekonomiska reformförslag i ett försök att påverka väljaropinionen. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch lovade en omfattande höjning av barnbidraget, medan Liberalernas Simona Mohamsson föreslog en halvering av den statliga inkomstskatten. Utspelen kostade mångmiljardbelopp, men det återstår att se om de har haft någon effekt på väljarnas inställning.

Även om opinionsmätningarna ger en tydlig bild är det viktigt att komma ihåg att ingenting är avgjort förrän rösterna har räknats. För att sätta nuläget i perspektiv har DN tillsammans med Ipsos analyserat data från tidigare valår och jämfört hur opinionen förändrats mellan juni och valdagen.

Analysen visar en tydlig tendens: förändringarna i opinionen har historiskt sett varit små under valrörelsernas slutskede, även om det finns enskilda undantag. Nicklas Källebring är tydlig i sin bedömning – om Tidöpartierna ska kunna regera en mandatperiod till måste de med råge överträffa vad som hänt under de senaste valrörelserna.

Under de tre senaste valen har förändringarna i enskilda partiers väljarstöd i genomsnitt legat mellan minus 2,0 procentenheter för Vänsterpartiet och plus 1,4 för Kristdemokraterna. Om man inkluderar de fem senaste valen blir de genomsnittliga förändringarna ännu mindre. Det största tappet i materialet var Miljöpartiets 4,4 procentenheter 2014, medan Socialdemokraternas uppgång på 4,2 procentenheter 2018 var den största ökningen.

Om Tidöpartierna skulle göra en slutspurt i nivå med snittet för de tre senaste valen skulle deras väljarstöd öka till ungefär 46 procent, vilket inte räcker för en valseger. Samma beräkning ger oppositionspartierna cirka 52 procent.

Men högersidans största problem döljer sig bakom blocksiffrorna. Liberalerna befinner sig i ett kritiskt läge med ett väljarstöd som i junimätningen avrundades nedåt till 1 procent, vilket inte skulle ge några riksdagsmandat alls. De historiska meriterna ger inget skäl till optimism – i de senaste valen har partiet i snitt backat drygt en halv procentenhet under slutspurten.

Nicklas Källebring är tydlig i sin analys. Om Liberalerna inte lyckas bättre än genomsnittet kommer partiet att vara närmast utraderat. Givet det aktuella läget och den historiska trenden ser det väldigt mörkt ut. Samtidigt påpekar han att tidigare val visar att det går att förändra läget på kort tid om man presenterar förslag som får genomslag och fäste i opinionen.

Det finns historiska exempel som Liberalerna kan hämta inspiration från. Mest omtalad är dåvarande partiledaren Lars Leijonborgs triumf i valet 2002, när partiet lyfte från 6 procent i juni till 13 procent på valdagen. Det skedde dock till största delen på Moderaternas bekostnad, vilket i dagens läge inte skulle förändra styrkeförhållandena mellan regeringsalternativen.

Sverigedemokraterna, vars växande väljarstöd lade grunden för Tidöpartiernas maktinnehav, har inte heller några lysande meriter som valspurtare. DN/Ipsos data visar att partiet i genomsnitt ökat 0,5 procentenheter under de senaste valens slutskeeden. Partiets väljarstöd har snarare växt sakta men säkert mellan valen, i alla fall fram till 2022.

Under den nuvarande mandatperioden, när SD för första gången varit del av regeringsunderlaget, har partiet i stället legat relativt still i nivå med sitt valresultat. Enligt Nicklas Källebring riskerar SD att gå mot sitt första riksdagsval där man lyckas sämre än i det föregående.

För oppositionspartierna ser läget stabilare ut. DN/Ipsos data visar att det samlade stödet för de nuvarande oppositionspartierna inte har någon historia av att rasa i slutspurten, i alla fall inte i de senaste valen. Sämst facit har Vänsterpartiet, men det handlar delvis om stödröster som gått till Miljöpartiet.

Socialdemokraterna har redan sjunkit från de höga nivåer som partiet hade tidigare i mandatperioden. De senaste fyra valen har partiet hamnat runt 30 procent, och ungefär där låg väljarstödet också i juni i år.

Det finns historiska exempel på dramatiska vändningar. Den borgerliga alliansen vände ett stort underläge till seger i valet 2010, även om vändningen kom redan i april och maj. Både Miljöpartiet och Kristdemokraterna har tidigare lyckats klara riksdagsspärren trots att de fortfarande legat under tre månader före valdagen, tack vare stödröster från andra väljare.

Analysen som DN och Ipsos genomfört baseras på DN/Ipsos väljarbarometrar som genomförs alla årets månader utom juli. Partiernas väljarstöd i juni respektive valår har jämförts med det faktiska valresultatet. Under valrörelsens slutskede övergår DN/Ipsos från att redovisa heltal till att visa tiondelar, för att ge en mer precis bild av de små men potentiellt avgörande förändringarna.