Staten kan ta över ansvar för rättspsykiatrin

Den svenska regeringen tillsätter nu en utredning som ska undersöka möjligheterna att flytta ansvaret för den rättspsykiatriska vården från regionerna till staten. Beskedet kommer efter flera års omfattande platsbrist och säkerhetsproblem inom verksamheten.

Socialminister Jakob Forssmed beskriver situationen som akut. Den nationella beläggningsgraden ligger i regel över hundra procent, och enligt den senaste lägesbilden ligger den på 109 procent. Detta innebär att det kontinuerligt finns fler patienter än tillgängliga platser, vilket skapar en rad allvarliga konsekvenser för både vården och samhället.

Den extrema överbeläggningen får omfattande följdverkningar. En del personer som dömts till rättspsykiatrisk vård får inte plats och tvingas därför stanna kvar i häktet i väntan på en ledig plats. Ännu mer alarmerande är att vissa personer helt enkelt går fria på gatorna trots att de dömts till sluten psykiatrisk vård. Enligt Forssmed utgör detta ett tydligt säkerhetsproblem för samhället.

Utöver säkerhetsaspekterna medför den höga beläggningen att det blir svårt att upprätthålla nödvändiga säkerhetsrutiner på klinikerna. När vårdavdelningarna är överfulla ökar risken för både personal och patienter, och möjligheterna att bedriva vård enligt vedertagna riktlinjer försämras betydligt.

Problemen begränsar sig inte bara till rättspsykiatrin. Den ordinarie psykiatrin drabbas också hårt av situationen genom vad som kallas undanträngningseffekter. Eftersom det saknas platser inom rättspsykiatrin tvingas personer som dömts till rättspsykiatrisk vård att ta upp platser som egentligen är avsedda för patienter inom den vanliga psykiatrin. Detta försämrar tillgången till psykiatrisk vård även för andra patientgrupper.

Ett ytterligare problem med dagens system är den ojämlika vården över landet. Eftersom regionerna har ansvar för rättspsykiatrin varierar resurserna och kvaliteten beroende på var i landet man befinner sig. Detta skapar geografiska skillnader i tillgången till vård och behandling.

Regeringen har tidigare försökt åtgärda situationen genom olika insatser. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla rättspsykiatrin, och medel har tillförts till regioner och kommuner för att förbättra arbetet med utslussning av patienter för att frigöra platser. Dessa åtgärder har dock visat sig otillräckliga för att lösa de underliggande strukturproblemen.

Nu beskriver Forssmed den planerade reformen som den största någonsin på rättspsykiatriområdet. Den utredning som tillsätts har i uppdrag att analysera och föreslå hur ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för den rättspsykiatriska vården kan genomföras. Utredningen tar bland annat avstamp i Vårdansvarskommitténs betänkande från förra året, som pekade på behovet av större statligt ansvar.

Två huvudsakliga alternativ ska utredas. Det ena är ett fullständigt statligt övertagande där staten tar över både finansiering och drift av all rättspsykiatrisk vård. Det andra alternativet är ett delvis övertagande, där staten tar över finansieringsansvaret medan regionerna fortsätter att tillhandahålla vårdplatserna.

Det finns dock varningssignaler kring ett helt statligt övertagande. Både Vårdansvarskommittén och Sveriges Kommuner och Regioner har tidigare påpekat risker med en sådan lösning. Främst finns farhågor om att rättspsykiatrin skulle komma ännu längre från den ordinarie psykiatrin, vilket skulle kunna försvåra samordningen och övergången mellan olika vårdformer.

Trots dessa invändningar anser Forssmed att situationen är så pass allvarlig att ett helt statligt övertagande måste övervägas som ett realistiskt alternativ. Han understryker att rättspsykiatrin är en mycket speciell vårdverksamhet som skiljer sig från annan hälso- och sjukvård, eftersom den utgör en straffrättslig påföljd snarare än enbart vård.

Den rättspsykiatriska vården befinner sig i skärningspunkten mellan rättsväsendet och sjukvården, vilket gör ansvarsfördelningen komplex. Personer döms till rättspsykiatrisk vård när de begått brott men på grund av allvarlig psykisk störning bedöms behöva psykiatrisk behandling snarare än fängelse. Verksamheten kräver därför både hög säkerhet och kvalificerad psykiatrisk kompetens.

Utredningen förväntas ta fram ett underlag som kan ligga till grund för kommande politiska beslut om rättspsykiatrins framtida organisation och finansiering.