Svenskiranska Laleh: ”Hoppas folket kan utnyttja situationen”

Efter decennier av förtryck: ”Revolutionsgardet är som en cancer”

Hennes bror Bijan dödades i regimens fångenskap 1988. Året efter tog Ali Khamenei över makten i Iran. När Laleh Bazargan först nåddes av uppgifterna om att ayatollan dödats i attackerna vågade hon först inte tro det var sant.

”Det var först när USA sade att han faktiskt var död som jag vågade lita på att det stämde. Jag blev jätteglad,” berättar Bazargan från sin lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Samtidigt som Laleh Bazargan – och många regimkritiker med henne – är glad att den iranska ledaren sedan nästan 37 år är död, är det med blandade känslor hon följer utvecklingen i hemlandet. Sedan attackerna inleddes i lördags morse har nyhetssändningar på persiska rullat konstant på tv:n i hennes hem.

Reaktionerna från Iran är komplexa, förklarar hon. ”Vänner i Iran säger att det är lätt för mig som inte bor där att säga att det är bra att de attackerar. Jag behöver inte leva i ett krig. Men samtidigt är det här det enda sättet att bli av med regimen. Den är som en cancer. Behandlingen är smärtfull men den behövs. Revolutionsgardet är som en cancer.”

Oron för anhöriga och vänner i Iran är påtaglig. Kommunikationsproblemen försvårar situationen ytterligare. Bazargan och hennes make försökte genast kontakta sina närmaste när nyheterna om attacken kom, men många har ännu inte svarat.

”Det finns knappt något internet där och jag tänker på mina vänner och kusiner som jag inte fått tag i,” säger hon med tydlig oro i rösten.

Frågan som många ställer sig är om denna händelse verkligen kan leda till regimens fall. Bazargan ser flera faktorer som talar för det denna gång.

”För att vi har hjälp. De har dödat Khamenei som hade mycket makt och det här är en kris för Revolutionsgardet. Jag hoppas att folket kan utnyttja den situationen.”

Hon hyser ett försiktigt hopp om att USA under Trumps ledning kommer fortsätta slå mot den iranska regimen, men betonar samtidigt att det i slutändan är iranierna själva som behöver enas mot det auktoritära styret. Den stora frågan är om motståndet är tillräckligt starkt och organiserat.

”De visar upp dödade demonstranter på gatan för att skrämma folk. Och Revolutionsgardet tror att de kan segra genom att göra människor rädda. Det behövs mod och jag tror att det iranska folket har vilja nog. Jag har hopp.”

Bland exiliranier finns skilda meningar om vem som bör ta över makten om regimen faller. Bazargan stödjer Reza Pahlavi, äldsta sonen till Irans sista shah, men medger att åsikterna går isär även inom hennes närmaste krets.

”Det blir mycket tjafs mellan oss. Till och med jag och min man tjafsar om det. Det behövs någon som kan hålla i organiseringen och sedan ska vi kunna gå och rösta,” säger hon och betonar vikten av en demokratisk process.

Den politiska splittringen bland exiliranier speglar de utmaningar som väntar även om regimen skulle falla. Efter årtionden av förtryck finns många olika visioner om Irans framtid, och dessa skillnader kan bli problematiska i ett övergångsskede.

Trots den osäkra framtiden har de senaste dagarnas utveckling gett Bazargan hopp om att kunna återvända till sitt hemland. Hon har inte besökt Iran sedan 2009, men längtan efter hemlandet är stark.

”Det är snart 20 år sedan jag var där. Mina vänner och mina kusiner bor där. Det är mitt land,” säger hon med eftertryck.

Situationen i Iran fortsätter att utvecklas, och för människor som Laleh Bazargan innebär varje nyhet från hemlandet en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Efter nästan fyra decennier under Khameneis styre står Iran vid ett potentiellt vägskäl, men vägen framåt är långt ifrån tydlig.

För de miljontals iranier som lever i exil runt om i världen representerar den nuvarande situationen både en möjlighet och en källa till oro. Oavsett utgången kommer de kommande veckorna och månaderna sannolikt att ha en avgörande betydelse för Irans framtida politiska riktning.