Regeringen presenterade på måndagen en ny strategi för Arktis som innebär en markant förändring i den svenska inriktningen för polarområdet. Säkerhetspolitik och militär närvaro står nu i centrum, till skillnad från tidigare där andra aspekter fick större utrymme. Förändringen kommer som en direkt följd av det försämrade säkerhetsläget i regionen och Sveriges nya roll som Natomedlem.

”Målet är ett fredligt och säkert Arktis”, säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard, som presenterade strategin tillsammans med regeringen.

Den nya strategin är en tydlig anpassning till den verklighet som det ryska anfallskriget mot Ukraina skapat. Europas säkerhetspolitiska läge har genomgått dramatiska förändringar de senaste åren, och Sveriges Natomedlemskap kräver ett nytt synsätt på hur man hanterar det arktiska området.

”Utgångspunkten är att vi måste sätta vår säkerhet först”, konstaterar Maria Malmer Stenergard. Hon pekar särskilt på hur Ryssland systematiskt har byggt upp sin militära närvaro i regionen. På Kolahalvön har Ryssland bland annat stationerat Norra flottan, som förfogar över kärnvapen. Gamla sovjetiska baser har rustats upp och återtagits i bruk, samtidigt som omfattande ny militär infrastruktur har byggts ut.

”Kärnuppgiften för svensk säkerhetspolitik är inte valbar. Den består i att motverka Ryssland, och det får genomslag i Arktispolitiken”, förklarar Maria Malmer Stenergard.

Ett konkret exempel på den nya inriktningen är Natostyrkan FLF Finland, som nu etableras i Boden. Styrkan kommer initialt att bestå av omkring 600 svenska soldater, men ska kunna utökas till 1200 vid behov. Syftet är att snabbt kunna mobilisera och försvara Nordkalotten om situationen kräver det.

”Den gör både oss och Nato tryggare”, menar Maria Malmer Stenergard om den nya styrkan.

Det arktiska området har under senare år blivit alltmer strategiskt intressant för en rad länder. Inte bara säkerhetspolitiska aspekter driver detta intresse – klimatförändringarna öppnar också nya möjligheter. När polarisen smälter kan Nordostpassagen på sikt bli en allt viktigare farled för internationell sjöfart och handel, vilket skulle kunna omforma globala handelsvägar.

USA har signalerat vilja att fördjupa säkerhetsdialogen kring Arktis inom Nato. Samtidigt har president Donald Trumps uttalanden om Grönland skapat oro och osäkerhet inom alliansen om hur den transatlantiska relationen ska utvecklas i regionen.

Även Kina har börjat visa tydligt intresse för Arktis. Den svenska strategin lyfter fram hur Kina systematiskt har flyttat fram sina positioner i området genom satsningar på isbrytare, polarforskning och fördjupat samarbete med Ryssland. Detta är något som Sverige och andra nordiska länder följer med stor uppmärksamhet.

Sveriges linje i det nya säkerhetspolitiska läget är tydlig: fokus ska ligga på nordiskt och transatlantiskt samarbete. Strategin understryker att Kinas stöd till Ryssland utgör ett direkt hot mot både europeisk och svensk säkerhet. Samtidigt väljer inte regeringen att helt avfärda möjligheten till samarbete med Kina.

”Vi har som generell inriktning när det gäller samarbetet med Kina att vi vill samarbeta när det gagnar svenska intressen. Men vi är på vår vakt. Det finns en vilja och förmåga att snedvrida den internationella handeln från kinesisk sida”, säger Maria Malmer Stenergard.

Den föregående Arktisstrategin antogs 2020, i ett helt annat säkerhetspolitiskt läge. Då fanns ingen pågående storkrig i Europa, och Sverige stod utanför Nato. Det internationella samarbetet i regionen fungerade annorlunda, och forskningssamarbeten samt förvaltningsfrågor kunde hanteras i en mer avspänd atmosfär.

Den politiska dialogen i Arktiska rådet, där både Ryssland och andra länder med arktiska intressen möts, har i praktiken upphört att fungera sedan invasionen av Ukraina. Detta har påverkat både forskningssamarbeten och praktisk förvaltning av regionen.

Den nya strategin vilar på fem huvudsakliga fokusområden: fred, säkerhet och stabilitet, ekonomi och handel, klimat och miljö, hållbara och motståndskraftiga samhällen samt strategiska resurser. Det är dock tydligt att säkerhetspolitiken nu väger tyngst i den svenska bedömningen av hur Arktis ska hanteras framöver.

Förändringen speglar en bredare omvärdering av hur Sverige ser på sin roll i norra Europa och i det arktiska området. Från att tidigare ha betonat internationellt samarbete, miljöfrågor och forskning, handlar det nu i första hand om att säkra Sveriges och allierade länders säkerhet i en alltmer komplicerad geopolitisk situation.