Tomas Ramberg: Centerns strategi är bingo för Dadgostar

Vänsterpartiets krav på regeringsmedverkan har återigen satt fokus på den bräckliga parlamentariska situationen i Sverige. Kravet har ofta beskrivits som ett ultimatum riktat mot socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, men den verkliga måltavlan är centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist. Centern ställs nu inför ett avgörande vägval: att kompromissa med en regering där Vänsterpartiet ingår, eller att riskera ett nyval.

Centerledaren har svarat med att lansera idén om en mittenregering bestående av Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna. Detta drag kan ses som ett strategiskt försök att manövrera i ett politiskt landskap där ingen konstellation har egen majoritet. För Vänsterpartiets del framstår dock en sådan konstruktion som avskräckande, vilket gör att förslaget i praktiken fungerar som ett sätt att markera avstånd.

Att Magdalena Andersson inte omedelbart avfärdar Centerns idé tolkas av många som en bekräftelse på Vänsterpartiets analys: den som vill förhindra en borgerlig politik måste se till att Socialdemokraterna inte hamnar i en allians med mittenpartierna. Retoriken har skärpts, och nu läggs bollen tydligt hos Andersson.

För Nooshi Dadstigar har frågan om regeringsdeltagande blivit en ödesfråga. Hon har ett enat parti bakom sig, och på vårens partikongress fastställdes att kravet på regeringsmedverkan står fast. För Vänsterpartiet handlar det om att bryta en historisk trend – partiet har aldrig suttit i en svensk regering under sina drygt hundra år.

Till syvende och sist handlar allt om matematik. De politiska utfästelserna, de spända relationerna och de uppmärksammade utspelen spelar mindre roll när valnatten väl är här och rösterna räknats. Det är siffrorna som avgör vilka alternativ som faktiskt är möjliga.

Om Vänsterpartiet går framåt och blir större än Centern tvingas Andersson att ta med partiet i en regeringskonstellation. Skulle Vänsterpartiet däremot backa och hamna bakom Centern försvagas Dadstigars förhandlingsposition avsevärt. Hotet om att lämna regeringssamarbetet och utlösa ett nyval tappar trovärdighet om partiet riskerar att åka ur riksdagen helt.

Den svenska parlamentarismen befinner sig i ett historiskt brytningsskede. Blockgränserna har luckrats upp, och nya konstellationer prövas. För Vänsterpartiet handlar det inte bara om inflytande utan om existentiell relevans – att äntligen få ta plats vid makten. För Centern gäller det att navigera mellan kravet på ideologisk renhet och pragmatismens kalla logik.

Utvecklingen följs noggrant av alla partier, och det politiska spelet lär intensifieras ju närmare valet vi kommer. Frågan är inte längre om Vänsterpartiet kommer att kräva regeringsplatser, utan hur de andra partierna väljer att förhålla sig till det kravet. Andersson och Dadstigar befinner sig i ett beroendeförhållande där inget av partierna har råd att tappa den andra – men inte heller att framstå som för beroende.

Valets utgång kommer att forma den svenska politikens riktning under lång tid framöver, oavsett vilken konstellation som till slut bildar regering.