Tomas Ramberg: Ebba Busch leker med elden

Efter år av medvetet konfrontativ retorik och skarpa utfall mot politiska motståndare har Kristdemokraternas ledare Ebba Busch inlett en tydlig strategisk omsvängning. Inför väljarna försöker hon nu lansera vad hon själv beskriver som ”ett nytt ledarskap”, där rollen som pådrivare i debatten byts ut mot bilden av en samarbetsorienterad politiker. Frågan är om omsvängningen är trovärdig, eller om den riskerar att kosta partiet den väljarbas som fortfarande återstår.

Busch har under flera år framträtt som en av de tydligaste högerprofilerna i svensk politik, positionerad mellan Moderaternas mer pragmatiska linje och Sverigedemokraternas hårdare retorik. Hennes utspel har ofta varit medvetet tillspetsade. Under pandemin anklagade hon den socialdemokratiska regeringen för att medvetet ha tillåtit en omfattande smittspridning, och i samband med koranprotesterna 2022 ifrågasatte hon polisens agerande med frågan om varför man inte sköt skarpt. Denna metod – att skapa konflikter för att sätta sig själv i centrum – har gjort henne till en partiledare som sticker ut i mängden.

Nu försöker hon i stället ompositionera sig som politikens samarbetsingenjör. Samma Ebba Busch som sprängde den tidigare energiöverenskommelsen kritiserar nu Tidöpartnerna för att de inte vill delta i en ny uppgörelse. Hon öppnar för samarbete med Socialdemokraterna kring en förstatligad sjukvård, uttrycker upprepade gånger uppskattning för Magdalena Andersson och talar varmt om politik som gynnar låginkomsttagare. När intervjuare försöker placera henne på den politiska kartan får de vaga och lekfulla svar – hon tycks vara överallt och ingenstans samtidigt.

Frågan är vad som ligger bakom den nya strategin. En möjlig förklaring är att partiet sent omsider tagit till sig av sin egen valanalys från 2022. Den pekade på att Busch talade för mycket om korv och kärnkraft och för lite om vård och äldrefrågor. Traditionella väljare övergav partiet, och Busch uppfattades inte längre som en partiledare som drog till sig nya väljare. Särskilt smärtsamma var förlusterna bland äldre och frikyrkliga väljare, traditionella kärngrupper för Kristdemokraterna.

Valresultaten vittnar om ett parti i motvind. I riksdagsvalet 2022 backade KD, och även i EU-valet 2024 gick partiet bakåt. Flera gånger har partiet varit beroende av stödröster för att klara spärren, och det senaste valet var det näst sämsta sedan 1994. Busch har suttit längre än de flesta andra partiledare – bara Jimmie Åkesson har längre erfarenhet – men hennes facit är blandat. Partiet befinner sig i vad som bäst kan beskrivas som en bottenstrid tillsammans med Centerpartiet och Miljöpartiet om att inte bli minst i en riksdag utan Liberalerna.

Omsvängningen innebär dock inte bara möjligheter. Spekulationerna om att Busch kan tänka sig en plats i en socialdemokratiskt ledd regering har satt henne i debattens centrum, men riskerar samtidigt att skrämma bort högerlutande väljare. Mätningar visar att KD-väljarna står närmare Sverigedemokraterna än något annat partis sympatisörer. Att flirta över blockgränsen och ge oklara besked i den centrala regeringsfrågan kan därför vara en kalkyl med hög risk. Det som framstår som en smart positionering i ett läge kan i nästa stund visa sig vara en leken med elden.

Kristdemokraternas utmaning är således dubbel. Partiet måste dels återvinna förtroendet hos traditionella väljare som upplevt att partiet tappat fokus på kärnfrågor som vård och omsorg, dels övertyga en bredare väljarkår om att man har en trovärdig linje i regeringsfrågan. Ebba Busch framträder med ett självförtroende som lätt får en att glömma att partiet kämpar i motvind – men frågan är om den nya tonen räcker för att vända trenden.