Tomas Ramberg: Kristersson puttrar i egen soppa

En kommentar som publicerades i veckan kastar ljus över hur Aftonbladets avslöjanden om statsminister Ulf Kristerssons privata krets träffade regeringen mitt i ett kritiskt politiskt läge. Timingen kunde knappast ha varit sämre för den moderatledda regeringen.

Efter en period av svåra motgångar i opinionen hade regeringen precis fått tillfälle att gå på offensiven mot oppositionen. Expressen avslöjade att cirka tjugo lokala kandidater för Vänsterpartiet hade gjort politiskt kontroversiella uttalanden om Hamas och Israel. Statsministern grep chansen att attackera oppositionens näst största parti för vad han kallade ”terrorromantik”.

Men i stället för att kunna fortsätta pressa oppositionen hamnade strålkastarljuset snabbt tillbaka på Kristersson själv. De interiörer som Aftonbladet avslöjat under flera dagar väcker en rad besvärande frågor. Den mest gåtfulla bland dem är varför statsministern tagit den politiska risken att utsätta sina privata förhållanden för denna typ av granskning.

Även om Kristersson personligen inte bär juridiskt ansvar för den granskade stiftelsens affärer, är hans inblandning omfattande på flera plan. Hans hustru Birgitta Ed är involverad, paret har gemensamma kopplingar till Göran Thorstenson, och Kristersson har själv ett personligt engagemang i stiftelsens verksamhet. Dessutom har makarna en bostad kopplad till organisationen.

Ulf Kristersson räknas som en av Sveriges mest erfarna politiker. Han har tidigare i sin karriär varit föremål för flera kritiska granskningar och innehar nu politikens mest utsatta position. Trots denna erfarenhet verkar han inte ha varit tillräckligt försiktig. Statsministern tycks sakna den paranoida och riskminimerande instinkt som brukar vara ständigt närvarande hos toppolitiker.

Nu befinner sig regeringschefen i en situation vars problematik är värre än något oppositionen kunde ha konstruerat. Det handlar om en besvärlig blandning av korruptionsanklagelser och säkerhetsrisker.

Flera experter på korruption har reagerat kraftigt mot att lobbyister och näringslivsrepresentanter som hjälper stiftelsen förespeglas att de som belöning får politiska kontakter. När personer som arbetat för stiftelsen sedan tilldelats toppositioner inom statsförvaltningen kastar detta en skugga över utnämningarna, vare sig det är berättigat eller inte.

Om statsministerämbetet utnyttjas för hustruns, vännens och stiftelsens intressen går det att ifrågasätta regeringschefens grundläggande integritet och opartiskhet. Detta är centrala egenskaper som förväntas av landets högsta politiska ledare.

Statsministern går till val med budskapet att hans regering sätter Sveriges och svenskarnas säkerhet främst. En Tidöregering presenteras som det trygga alternativet i höstens val, medan en röst på oppositionen påstås riskera Sveriges säkerhet i en orolig tid.

Men detta budskap har redan tidigare fått sina törnar i den så kallade Landerholmaffären. Den av statsministern utsedde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som är personlig vän till Kristersson, visade sig ha bristande kontroll över hemliga handlingar. Sammanblandningen av personliga band och ifrågasatt kompetens öppnade för kraftig kritik från flera håll.

Nu visar det sig att en helt obehörig person utan några svårigheter kunde komma nära både statsministern och hans hustru. Enligt rapporterna kunde personen till och med befinna sig i deras sovrum utan att någon ens kontrollerade personens identitet ordentligt. Denna gång var det Aftonbladets reporter som genomförde undercover-granskningen, men det kunde lika gärna ha varit en våldsbenägen eller psykiskt instabil person.

Det hjälper inte att försöka överlåta ansvaret på säkerhetspolisen, som enligt reportern nöjde sig med att fråga ”är du Lisa?” när hon passerade kontrollen. Om landets och statsledningens säkerhet är så bristfällig faller ansvaret till slut tillbaka på regeringen själv.

Affären illustrerar en större problematik kring hur gränserna mellan privatliv och offentligt ansvar hanteras på högsta politiska nivå. I en tid när säkerhetsfrågor står högt på den politiska dagordningen och regeringen profilerar sig på just dessa frågor, blir kontrasten mellan retorik och verklighet särskilt påtaglig.

För oppositionen representerar dessa avslöjanden ett oväntat tillfälle att slå tillbaka efter regeringens angrepp. Frågan är nu hur stor politisk skada Kristersson och hans regering kommer att ta, och om väljarnas förtroende påverkas inför valet.