Tomas Ramberg: Thand Ringqvist kan få det svettigt efter valet

Långsamt, och med små motvilliga steg, har Centerpartiet formats om till ett parti som ser en socialdemokratiskt ledd regering som sitt enda alternativ. För åtta år sedan var ett sådant stöd otänkbart. Sett över tid är förändringen radikal – från Alliansens borgerliga sammanhållning till ett politiskt landskap där Centerns enda väg till inflytande går via Socialdemokraterna.

Brottet med det borgerliga blocket inleddes efter valet 2018, då Centern tillsammans med Liberalerna valde att släppa fram en socialdemokratisk statsminister. Det historiska Januariavtalet splittrade Alliansen i grunden och omformade den svenska blockpolitiken. För Centerpartiet innebar det början på en resa som nu, åtta år senare, har fört partiet till en punkt där en S-ledd regering inte bara är acceptabel – den är det enda alternativ som återstår.

I sakfrågorna står partierna dock långt ifrån varandra. Socialdemokraterna vill höja skatterna, Centern vill sänka dem. S vill avskaffa karensavdraget, C vill behålla det. S vill stoppa vinstuttagen i skolan, C vill försvara friskolornas möjlighet att dela ut vinster. Det som förenar partierna är i första hand motviljan mot det kulturkrig som präglat svensk politik – i det konkreta reformarbetet är motsättningarna påtagliga.

Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist har under valrörelsen pendlat mellan hårda markeringar och mjukare signaler. Häromdagen hotade hon att gå i opposition om Socialdemokraterna slopar karensavdraget. Bara några timmar senare öppnade hon för förhandlingar – ett mönster som upprepat sig under hela mandatperioden.

Hon landar därmed i den klassiska centerlösningen: att resonera affärsmässigt. Socialdemokraterna kan få igenom sina förslag, men priset måste betalas i form av centerpolitik. I klartext innebär det att så länge företag, skogsägare och lantbrukare får bättre villkor kan Centern köpa S-politiken.

Den stora knäckfrågan uppstår om Magdalena Andersson tvingas ta med Vänsterpartiet i regeringsunderlaget. Thand Ringqvist har lovat väljarna att stoppa Andersson under sådana omständigheter. Hon har till och med hävdat att hon hellre tar ett extra val än att tolerera en regering där Vänsterpartiet har inflytande.

Budskapet är specialdesignat för de liberala väljare som ser med avsmak på samarbetet med Sverigedemokraterna men som ändå sympatiserar med borgerlig politik. Frågan är hur det går att leva upp till när rösterna väl är räknade.

Ulf Kristersson har å sin sida sagt att han är övertygad om att det blir nyval om oppositionen vinner. Centern är inte ensamt om att utfärda tvärsäkra ultimatum i regeringsfrågan – hotet om extraval har blivit ett återkommande inslag i svensk politik när partier vill markera positioner utan att binda sig vid konkreta lösningar.

I realiteten är nyvalshotet en papperstiger. När rösterna är räknade den 13 september är det föga troligt att något parti på den segrande sidan vill riskera sin nyvunna möjlighet att vara med och styra. Allra minst Socialdemokraterna, som efter en lång period i opposition skulle få svårt att förklara ett nyval för sina väljare. Det skulle kräva ett politiskt mod gränsande till dumdristighet att dra igång en ny valrörelse för att det egna partiet inte fick den regeringssammansättning som önskades.

Det troliga utfallet är att nästa regering bildas utan extraval. Historiens lärdom är att politiska löften går att bryta – men att brutna löften måste kompenseras väl för att inte svekdebatten ska bli alltför besvärlig. För Centerns del handlar det om att maximera utbytet för kärnväljarna: företagare, skogsägare och lantbrukare. För Socialdemokraterna handlar det om att hålla ihop ett regeringsunderlag som spretar åt flera håll.

Frågan inför valet är inte om Centern kommer att stödja en S-ledd regering – den är redan besvarad. Frågan är vad stödet kommer att kosta, och hur långt Thand Ringqvist kan tänja sig innan partiet förlorar sin särart.