Tomas Ramberg: Valets segrare har redan börjat slåss om bytet

Redan före nästa valrörelse har oppositionspartierna börjat positionera sig för hur makten ska fördelas under de kommande fyra åren. Allt fler tecken tyder på att Tidö-samarbetet, som i dag håller samman Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, förlorar sin ställning. När det sker blir den viktigaste politiska striden inte mellan blocken, utan inom dem.

Bland oppositionspartierna handlar den mest avgörande matchen om Centern och Vänsterpartiet. Båda gör anspråk på att bli den starkaste kraften i ett framtida regeringsunderlag. Centern har länge försökt framstå som ett mittenparti med förmåga att samarbeta över blockgränsen. Men partiet har hamnat i en svår sits. Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och kräver nu en mer framträdande roll i den politik som en ny regering ska föra.

För Socialdemokraterna blir relationen till de två partierna avgörande. En regering måste ha ett underlag som håller i riksdagen. Det innebär att S antingen måste vända sig till Centern eller till Vänsterpartiet. Problemet är att de två partierna står långt ifrån varandra i flera centrala frågor. Centerpartiet har historiskt varit starkt kritiskt till Vänsterpartiets ekonomiska politik och har flera gånger sagt nej till ett nära samarbete. Vänsterpartiet vill å sin sida ha ett tydligt avtryck i politiken och accepterar inte att reduceras till ett passivt stödparti.

Centerns dilemma är tydligt. Partiet vill gärna vara med och forma nästa regering, men ett samarbete som bygger på Vänsterpartiets inflytande skulle vara svårt att motivera för väljarna. Samtidigt riskerar Centern att förlora politisk relevans om det väljer att stå utanför. Vänsterpartiet har blivit ett av de större partierna på vänsterkanten och ser en möjlighet att äntligen få reellt inflytande över regeringspolitiken. Den striden kommer att prägla oppositionssidan under de kommande månaderna.

På högersidan utspelar sig en minst lika tuff kamp. Moderaterna och Sverigedemokraterna har samarbetat inom Tidöavtalet i flera år, men relationen är långt ifrån problemfri. Sverigedemokraterna har vuxit till ett av Sveriges största partier och vill nu omvandla sitt informella inflytande till en formell maktposition. Partiet har varit tydligt med att man vill se en betydligt stramare invandringspolitik och en hårdare linje i rättsfrågor. Moderaterna försöker samtidigt behålla rollen som det ledande borgerliga partiet och framstå som en ansvarsfull regeringsbildare.

Moderaternas problem är att de är beroende av Sverigedemokraterna för att kunna bilda regering. Utan SD:s stöd har högersidan inget underlag. Men med ett starkare SD riskerar M att förlora initiativet. Allt fler väljare uppfattar SD som det parti som faktiskt driver politiken, medan Moderaterna framstår som den administrativa partnern. Den bilden vill M:s ledning motverka, men det är svårt att göra utan att distansera sig från det samarbete som partiet självt har byggt upp.

Redan i dag finns tydliga spänningar mellan M och SD i frågor som skattepolitik, EU och kriminalpolitik. SD har flera gånger markerat att partiet inte nöjer sig med att vara en stödparti i bakgrunden. Inom partiet växer kravet på att sitta i regeringen. Moderaterna har hittills avvisat det, men om SD fortsätter växa blir det allt svårare att hålla den linjen.

Kampen mellan M och SD handlar därför om mycket mer än partiledarposter. Det är en kamp om vilken politik som ska forma Sverige under nästa mandatperiod. Även om blocken i dag framstår som stabila är de inre spricktendenserna tydliga. En valrörelse där partierna lägger mer kraft på interna markeringar än på gemensamma budskap kan få konsekvenser för förtroendet för politiken i stort.

För ekonomin och omvärlden är regeringsfrågan långt ifrån oviktig. Sverige står inför stora investeringar i försvar, klimat och välfärd. En regering som bygger på ett splittrat och otydligt underlag får svårare att fatta långsiktiga beslut. Näringslivet följer utvecklingen noga, och osäkerhet kring regeringsbildningen kan snabbt påverka både kronan och investeringsviljan. Mycket talar för att de kommande månaderna blir minst lika intensiva som själva valrörelsen.