V-ledarens attack i partiledardebatten: ”Deras politik är förlegad”

Den första partiledardebatten i årets valrörelse levererade omedelbart en skarp konfrontation. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Centerpartiets Elisabeth Thand-Ringqvist rök ihop i en fråga som sätter fingret på den svenska blockpolitikens spräckta linjer. Det som började som ett utbyte om regeringsfrågan utvecklades snabbt till en attack från V-ledaren mot Centerns strategiska vägval.

Bakgrunden till konflikten är den växande oron hos oppositionen för att Centerpartiet, efter att ha legat lågt i opinionsmätningarna, nu söker sig mot en regeringslösning med Kristdemokraterna. Under debatten, som sändes på SVT, var Thand-Ringqvist tydlig med att C inte är bundet till det rödgröna blocket, samtidigt som hon uttryckte sig försiktigt positivt om samarbete med delar av Tidösamarbetet. Detta fick Dadgostar att rita om kartan för valet. Hon menar att den traditionella uppdelningen mellan Tidöpartierna (M, SD, KD, L) och oppositionen (S, V, MP, C) inte längre är relevant. – Valet står inte mellan Tidöpartierna och oppositionen. Det står mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet, sade Dadgostar i direktsändning.

Vidare hävdade V-ledaren att C:s politik, med fokus på marknadsliberala lösningar och avregleringar, utgör ett hot mot den välfärdspolitik som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill bygga ut. – Deras politik är förlegad, konstaterade hon bitande, och syftade på C:s förslag om sänkta skatter och större privatiseringar inom välfärden. Dadgostar anser att ett val mellan dessa två alternativ är det enda tydliga: antingen en solidarisk välfärdspolitik, eller en politik som ökar klyftorna.

Centerpartiets flirt med Kristdemokraterna är inte ny, men den har intensifierats inför valet. Förra året öppnade partiledaren för att diskutera budgetsamarbete med KD, ett parti som C historiskt legat långt ifrån i frågor som migration och familjepolitik. Analytiker menar att detta är ett spel för den politiska mitten. Med ett svagt stöd i opinionen – C ligger runt 4–5 procent i de senaste mätningarna – söker Thand-Ringqvist efter en roll som kungamakare, eller åtminstone en position där hon kan påverka politiken oavsett block.

Men Dadgostar ser detta som ett svek mot den traditionella vänsterkoalitionen. Hon påpekade att C:s ledare under flera år har sagt nej till att sitta i regering med Vänsterpartiet, men nu är beredd att göra gemensam sak med ett parti som står för starka sänkningar och en restriktiv invandrarpolitik. I detta spel riskerar de mittenlösningar som C säger sig värna att förloras helt, menade hon. Thand-Ringqvist å sin sida kontrade med att C aldrig har varit ett vänsterparti, och att det naturliga för partiet är att söka samarbete brett. Hon anklagade i sin tur V för att vara ett ”centralstyrt och protektionistiskt parti” som inte passar i ett modernt samhälle.

Den övriga debatten fokuserade på ekonomi och trygghet, men det var just denna konfrontation som fick eftermäle. Flera statsvetare som kommenterade programmet efteråt noterade att Dadgostars utspel handlar om att skapa tydlighet för väljarna. Med ett svagt S (enligt färska mätningar) och ett V som kämpar för att nå tvåsiffrigt stöd, är V-ledarens enda chans att växa att mobilisera väljare som vill se en stark motståndare mot Tidöprojektet. Genom att ställa C mot V i en dikotomisk kamp hoppas hon kunna tvinga Centerpartiet att definiera sig och därmed locka osäkra väljare som annars skulle välja S eller MP.

Samtidigt markerar debatten en ny tid i svensk politik. De traditionella blocken är upplösta, och varje parti söker nya allianser. För Centerpartiet handlar det om överlevnad i ett polariserat landskap. För Vänsterpartiet handlar det om att bli den dominerande kraften till vänster. Om Dadgostars uppmaning faller väl ut, kan valrörelsen komma att bli en uppgörelse mellan två olika visioner av Sverige – en som lutar mot marknadens krafter och en som betonar statens roll. Den första partiledardebatten har helt klart satt tonen: oavsett vad väljarna tycker, kommer strategerna i V och C att slåss in i det sista för att definiera vad det kommande valet egentligen handlar om.

Nu återstår att se hur väljarna reagerar. Klart är att den politiska kartan inte längre är densamma som för fyra år sedan. Vare sig C eller V har råd att tappa momentum, och de närmaste månaderna kommer att präglas av attacker och motattacker. För medborgarna blir konsekvensen tydlig: partierna tar ställning, och blockgränserna ritas om inför valdagen.