Anders fryser ner sin hjärna – för att väckas i framtiden

Filosofen som vill frysa ner sin hjärna för att leva i framtiden

I en tid då teknologiska framsteg ständigt utmanar våra föreställningar om livets gränser, bär den svenska filosofen och framtidsforskaren Anders Sandberg, 53, en ovanlig prydnad runt halsen. Medaljongen i rostfritt stål är ingen vanlig accessoar – den innehåller detaljerade medicinska instruktioner som kan bli avgörande för hans eventuella framtida existens.

Om Sandberg skulle avlida innehåller medaljongen tydliga direktiv: sjukhuspersonalen ska omedelbart kontakta ett särskilt nummer i USA. Ett specialistteam skickas då för att hämta honom och frysa ner hans hjärna. Målet? Att i en avlägsen framtid kunna återuppliva honom.

Med en bakgrund vid både Oxford och Stockholms universitet har Sandberg länge gjort regelbundna inbetalningar på en livförsäkring som ska täcka kostnaderna för nedfrysning hos stiftelsen Alcor Life Extension i Arizona.

”Men för att jag är en snåljåp tänkte jag att jag sparar pengar på att bara frysa ner hjärnan. Jag lever ju ändå ett cerebralt liv, och om man i framtiden kan återuppliva en människa kan man kanske också klona en kropp,” förklarar Sandberg.

Kryoteknik, det forskningsfält som den amerikanska stiftelsen Alcor bedriver, är experimentellt och spekulativt. Det har också varit en återkommande tematik i science fiction. I populärkulturen har idén parodierats, som i Mike Myers ”Austin Powers” där huvudkaraktären fryser ner sig på 1960-talet för att återuppstå tre decennier senare.

Men verkligheten är betydligt mer komplicerad. Ingen har hittills lyckats återuppliva ett nedfryst däggdjur. Trots detta har Sandberg vad han kallar ”en låg men hoppfull förväntan” om att metoden ska fungera.

”Sannolikheten är kanske tio procent. Men det är värt att betala för, när alternativet är att vara död. Tekniken utvecklas snabbt,” säger Sandberg under en internationell konferens om kryoteknik i Stockholm.

En av de största utmaningarna med kryoteknik är att sänka kroppstemperaturen med hjälp av antifrysmedel utan att skadliga iskristaller bildas i vävnaden. Dessutom måste processen påbörjas omedelbart efter dödsögonblicket, innan vävnaden börjar brytas ned.

”Får jag dåliga nyheter av mina läkare borde jag åka till USA och tillbringa den sista tiden på sjukhus där, så att behandlingen kan börja genast då jag dör,” förklarar Sandberg.

Till skillnad från den uppmärksammade händelsen i Åbo nyligen, där en man bevarade sina föräldrar i vanliga frysboxar, handlar professionell kryoteknik om något helt annat. Vid Alcor lagras kropparna i specialdesignade tankar med flytande kväve vid minus 196 grader – en temperatur där nästan inga kemiska reaktioner sker.

”Det spelar ingen roll om det går tio eller hundra år innan patienten kan återupplivas,” konstaterar Sandberg.

Kryotekniken väcker en mängd etiska och juridiska frågor. För personer med dödliga sjukdomar kan nedfrysning framstå som en sista utväg. Sandberg berättar om en kvinna i 20-årsåldern med hjärncancer som skrev på ett kryotekniskt kontrakt i hopp om ett framtida botemedel.

”Det anser jag vara ett mycket rationellt val. Historien visar att vi kunnat bota otaliga sjukdomar som tidigare ansågs obotliga,” säger han.

En avgörande faktor är att hjärnan är i gott skick vid nedfrysningen. För patienter med exempelvis Alzheimers sjukdom kan ett för sent beslut innebära att det inte finns mycket att bevara.

Kryoteknik kopplas ibland till eutanasi, vilket skapar ytterligare etiska dilemman. ”Jag tror kryoteknik kan fungera bra tillsammans med dödshjälp, men det är väldigt känsligt,” erkänner Sandberg.

Det finns också risker för att svårt sjuka patienter utnyttjas av aktörer som vill tjäna pengar på människors dödsångest. Sandberg menar dock att tillförlitliga organisationer måste byggas för att hantera dessa risker.

”Det stämmer att många gjort sig rika på att sälja ’livsförlängande medel’. Men kryoteknik har ännu inte varit särskilt populärt, kanske för att många tycker det är skrämmande,” säger han.

I dagsläget finns omkring 500-600 nedfrysta kryoteknikpatienter globalt, de flesta i USA. Tusentals personer har skrivit kontrakt för framtida nedfrysning.

Kostnaderna är betydande – Sandberg betalar cirka 100 dollar i månaden för en livförsäkring på 150 000 dollar som ska täcka proceduren. Detta väcker frågor om jämlik tillgång till tekniken, men Sandberg tror att kostnaden kan sjunka avsevärt om metoden blir mer utbredd.

En annan komplicerad fråga är den juridiska statusen för nedfrysta personer. Ska de förklaras juridiskt döda eller inte? Detta påverkar hur arvet hanteras och om den eventuellt återupplivade personen riskerar att vakna utblottad i framtiden.

”Givet det osäkra nuläget är det enklast att dödförklara personen så att arvet tillfaller barnen. En lösning är att sätta upp stiftelser i syfte att dela ut pengar till återupplivade patienter,” föreslår Sandberg.

Trots all osäkerhet är Sandberg optimistisk och tror att återupplivning av nedfrysta människor kan bli verklighet ”inom några decennier”. Han påminner om att exempelvis IVF med frysta embryon, som idag är standardbehandling, länge betraktades som science fiction.

På frågan om varför han vill göra detta svarar Sandberg: ”För att jag tycker väldigt mycket om att leva. Jag vill bidra till världen och skapa saker, och det är svårt att göra om jag är död. Som framtidsforskare är jag villig att hamna i en framtid som glatt skrattar åt hur fel jag hade i mina teorier om framtiden.”

Den kanske mest existentiella utmaningen är tanken på att vakna upp ensam i en främmande framtid, där alla man någonsin känt är borta. ”Det är det som skrämmer med kryoteknik, fasan över att vara helt ensam. Det är inte en bra situation, men den är fortfarande bättre än att vara död. Jag ser kryoteknikpatienten som en flykting över tidens världshav, till en framtid som vi hoppas är beboelig.”