Anna-Lena Laurén: Därför är det så många val i Tyskland

För den som följer tysk politik från Berlin blir det snart tydligt: här tar valen aldrig riktigt slut. Tyskland består av 16 förbundsländer, alla med egna parlament, så kallade lantdagar. Valen hålls vid olika tidpunkter, vanligen vart femte år. Undantaget är Bremen, där mandatperioden är fyra år. Bremen och Hamburg är gamla Hansastäder och i dag stadsstater med status som förbundsländer. Detsamma gäller Berlin, vars särställning går tillbaka till efterkrigstiden, då Västberlin blev en västtysk enklav i DDR.

Det innebär att det sällan går ett år utan val i Tyskland. För partierna finns ingen riktig paus. Medan svenska partier kan pusta ut mellan riksdagsvalen tvingas de tyska partierna ständigt vara på tårna. Varje delstatsval ses som en barometer inför förbundsdagsvalet. Ett starkt regionalt resultat kan ge ett parti nationell tyngd, medan ett dåligt val snabbt kan bli en ledarskapsfråga.

Regionala skillnader är stora. Ett parti som är litet på riksnivå kan vara helt dominerande i ett förbundsland. De gröna får vanligen 8–10 procent i tyska förbundsdagsval. I Baden-Württemberg är de däremot ett maktparti och vann årets delstatsval med drygt 30 procent. Vänsterpartiet Die Linke noterar också 8–10 procent i riket, men blev nyligen största parti i Berlin med över 25 procent.

Delstatsvalen har också blivit den viktigaste språngbrädan för det högerradikala partiet AfD. I östra Tyskland har partiet vuxit mycket snabbt. I Thüringen ökade AfD från 10,6 procent 2014 till 32,8 procent tio år senare. I Sachsen-Anhalt vann partiet med 43,8 procent, och i Mecklenburg-Vorpommern blev det störst. Framgångarna har skakat regeringen i Berlin. CDU har gjort usla resultat, och förbundskansler Friedrich Merz har tvingats förklara bakslagen gång på gång. Det flyttar fokus och energi från regeringens reformarbete, som redan gick knackigt.

Att Tyskland är så federalistiskt har framför allt historiska skäl. I hundratals år bestod området av kungariken och furstendömen som allierade sig eller krigade mot varandra. Först på 1870-talet lyckades Otto von Bismarck förena dem till en nationalstat. Tyskland är fortfarande ett av Europas mest federalistiska länder. Federalismen ses som en garant mot extremism: makten är utspridd, besluten går långsamt och många olika intressen måste vägas in. Det har betraktats som en fördel med tanke på landets historia.

Ironiskt nog har de täta valen på senare tid spelat radikalerna i händerna. Höstens val i två östtyska förbundsländer gav AfD en stor skjuts framåt och skadade regeringen ordentligt. Merz vidhåller att stödet till högerradikalerna minskar så snart reformerna fått verka. Men reformerna bromsas i praktiken av valen. Inom regeringspartnern SPD växer oron. Pensionsreformen, som är impopulär bland väljare, möter nu motstånd från ett eget håll. I Mecklenburg-Vorpommern gjorde socialdemokraten Manuela Schwesig en stark slutspurt och väntas bilda regering trots AfD:s framgång. Hon har signalerat att hon vill bromsa pensionsreformen – som hennes eget parti driver i regeringen.

För Merz koalition har delstatsvalen blivit en tvångströja. År 2026 var ett supervalår i Tyskland, med fem delstatsval och tre kommunalval. Nästa år väntar val i Schleswig-Holstein, Saarland, Nordrhein-Westfalen och Niedersachsen. Dessutom hålls statsval i Bremen. Inget av dessa val kan avfärdas som lokalt. I Tysklands federala system blir varje regional valrörelse också en nationell angelägenhet.

Samtidigt visar opinionsmätningarna inget trendbrott. AfD fortsätter att ligga högt i östra Tyskland, och frågan är hur den federala regeringen ska kunna återvinna förtroendet. För varje val som går förlorat växer pressen på Merz – och ju fler val, desto svårare blir det att genomföra de impopulära reformer som regeringen själv anser nödvändiga.