Björn af Kleen: Runt den 4 juli står för alltid en stank av hyckleri

Den amerikanska självständighetsdagen närmar sig och landet förbereder sig för att fira 250 år sedan kolonierna bröt sig loss från den brittiska kronan. Men jubileet väcker frågor om de grundläggande motsägelser som präglat nationen sedan dess födelse – mellan ideal om frihet och verkligheten av förtryck.

Den 4 juli 1776 undertecknade grundlagsfäderna självständighetsförklaringen i Philadelphia. Dokumentet innehåller några av historiens mest kända ord om mänskliga rättigheter: att alla människor är skapade lika och besitter oförytterliga rättigheter som rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Det var en radikal handling där de amerikanska kolonierna slet sig loss från den engelska kungamakten och formade ett nytt rike byggt på upplysningstidens ideal.

Men den nya republiken byggde samtidigt på en fundamental motsägelse. Mer än hälften av de män som undertecknade detta manifest för frihet var själva slavägare. Thomas Jefferson, som hade författat dessa vackra ord om frihet och jämlikhet, hade byggt hela sin förmögenhet på slavarbete. Han hade dessutom barn med sin slav Sally Hemings, barn som själva hölls i slaveri.

Harvardhistorikern Jill Lepore sammanfattar paradoxen i sin bok ”These truths”: självständighetsförklaringen är på samma gång resultatet av ett ofattbart politiskt mod och en kolossal brist på politisk vilja.

Detta ursprungliga tillkortakommande har format det amerikanska samhället genom århundradena. Dagens USA bär fortfarande på denna dubbelhet mellan frihetens retorik och vardagens begränsningar. Det är ett land som å ena sidan marknadsför sig som frihetens hemvist på jorden, men där den repressiva reflexen kan slå till utan förvarning i de mest banala situationer.

Frederick Douglass, den tidigare slaven som lärde sig läsa genom att studera gamla tidningsrester och blev en av 1800-talets mest betydelsefulla intellektuella, ställde den rätta frågan i ett berömt tal den 5 juli 1852. ”Vad är den 4 juli för den amerikanska slaven?” frågade han. ”Du kan glädjas, jag måste sörja. Det rika arv av rättvisa, frihet, välstånd och självständighet som era fäder testamenterade delas av er, inte av mig.”

Princetonprofessorn Eddie Glaude skriver i sin nya bok ”America, USA: How race shadows the nation’s anniversaries” om hur landets minnesdagar historiskt har upplevts olika beroende på hudfärg. För den afroamerikanska befolkningen har den 4 juli ofta präglats av våld eller hot om våld.

Under slaveriets tid i den amerikanska södern såg vita markägare till att schemalägga slavauktionerna till den 4 juli. Det var ett cyniskt sätt att påminna om det vita privilegium som självständighetsförklaringen inte rubbade på, trots dess vackra ord om att alla människor är skapade lika.

Detta komplexa historiska arv är högaktuellt när USA nu närmar sig 250-årsjubileet. President Donald Trump har i ett dekret lovat att ”återställa sanningen” om historien. Men sanningen om det amerikanska ursprunget är långt ifrån enkel eller entydig.

Frågan om hur man ska förhålla sig till nationens grundande ideal kontra dess verkliga historia engagerar nu både historiker, politiker och allmänheten. Kan man fira de revolutionära idealen från 1776 utan att samtidigt erkänna och konfrontera den institutionaliserade ofriheten som existerade sida vid sida med dessa ideal?

Debatten handlar ytterst om vad amerikansk identitet betyder och vems historia som ska berättas. För många representerar självständighetsförklaringen fortfarande en inspirerande vision om mänskliga rättigheter och demokrati. För andra är det ett dokument präglat av hyckleri, där vackra ord om frihet skrevs av män som själva förnekade andra människor deras mest grundläggande rättigheter.

När USA nu firar 250 år som nation blir dessa frågor än mer angelägna. Jubileet tvingar fram en diskussion om vad landets historia verkligen innehåller och hur man bäst hedrar både de framsteg som gjorts och erkänner de orättvisor som präglat vägen dit.